Ursprungligen publicerad i Kommuniké #1 2008

Sokrates slog sannerligen huvudet på spiken när han ironiserade över den tidstypiska uppfattningen om att meningen med livet är att få ett behov och sedan kunna tillfredställa det. Han kom nämligen fram till att den högsta lyckan måste vara att få skabb och sedan sitta och klia sig hela tiden.

En del behov vill man helt enkelt inte ha, men om man ser på det tvärs om är det inte så lockande att vara problemfri och nöjd heller. Det är sådant jag noterar när jag sitter på mitt rum och dricker kaffe på förmiddagarna med vetskapen om att många andra har varit uppe sedan gryningen för att slita ut ryggen på arbeten de inte tycker om.

Själv har jag ju sovmorgon varje dag, har läsdagar var och varannan vecka och kan titta på MacGyver varje natt som om det inte fanns någon morgondag. Det enda jag behöver göra för att förtjäna denna frihet är att gå till skolan någon gång ibland och lyssna på någon som pratar, läsa några böcker och skriva några sporadiska arbeten.

Om jag tänker på hur dåligt många andra har det borde det ju vara jättelätt att skriva en krönika som tar runt en halvtimma, men så enkelt är det inte. Det känns nämligen lite osmakligt att vara nöjd bara för att någon annan har det sämre. Det är ju att profitera på andras olycka, och en sån kille vill man ju inte vara.

Därför tillåter jag mig att vara lite missnöjd med tillvaron, och ibland kan jag till och med gå runt och muttra lite för mig själv. För att jag ska kunna se fram emot nästa riktiga ledighet måste jag helt enkelt göra den minsta uppgift så stor och nedtyngande att jag kan tillåta mig att gå med huvudet sänkt en stund och fundera på att stoppa huvudet i ugnen en gång för alla. Det är då det känns som en fullvärdig arbetsdag att lyfta pennan bara för att formulera en rubrik och det är då jag bestämmer mig för att ta en kopp kaffe till innan jag börjar skriva.