Ursprungligen publicerad i Sista Brefvet #5 2008

Ruben Östlund siktar högt

Två unga män står i en källare och försöker krossa en flaska mot pannbenet, en kvinna låser ytterdörren trettio gånger och på andra sidan stan fördriver några ungdomar tiden med att kasta cyklar i vattnet. Ruben Östlunds prisbelönta debutfilm Gitarrmongot fick stor uppmärksamhet när den hade premiär 2004. Nu är uppföljaren här – och förväntningarna är minst sagt höga.

Det har tagit fyra år, men nu är den här. Östlunds andra långfilm, De Ofrivilliga, hade premiär på den anrika filmfestivalen i Cannes under våren, och i slutet av november går den upp på de svenska biograferna. Jag får en pratstund med Ruben Östlund när han just nattat sina barn. Hur spenderar han sin lediga tid? Jag föreställer mig att en regissör med ett så tydligt uttryck måste vara otroligt filmintresserad, med hyllorna fulla av presumtiva referensverk.

-Nej, faktiskt inte. Jag tittar nog bara på filmer när jag vet att det är saker som faktiskt intresserar mig. Jag tycker att både svensk film och film från Hollywood upprepar sig själv väldigt mycket och det är inte jätteintressant. Däremot kollar jag mycket på Youtube, där jag upplever att man stöter på de mest intressanta rörliga bilderna. Det man lär sig på filmskolor gör an man hamnar i en form som ska fyllas vilket resulterar i att man kan hamna bortom det man själv är intresserad av att filma. Då är Youtube väldigt befriande. De flesta klippen är ju filmade för att någon har tagit upp kameran för att de är intresserade av det som händer.

Ruben Östlund har ingen cineastbakgrund och han har aldrig drömt om Hollywood och röda mattor. Istället har han varit intresserad av det som händer framför kameran, och från början var det skidåkning. Ruben berättar att när han tagit det så långt han kunde med filmerna Addicted och Free Radicals fanns intresset att filma fortfarande kvar, vilket fick honom att söka till filmhögskolan. Jag frågar honom hur hans bildspråk idag, som karaktäriseras av långa lagningar och obefintlig kamerarörelse kan ha föregåtts av någonting så fartfyllt som skidfilmer.

– Jag tror faktiskt att jag närmade mig det språket jag håller på med redan där. Ju längre en åkare kunde åka utan att trilla desto större prestation var det. Om man klippte i scenen märktes det genast att man försökte dölja ett misstag. När jag började med min första film på filmhögskolan, började jag använda mig av en viss begränsning i att jag inte skulle konstruera scenen i efterhand genom att klippa för mycket, för att jag tyckte att det gav ett mycket starkare uttryck. För mig ger den där begränsningen energi när jag kommer till inspelningsplatsen. Om jag vet att jag ska filma en scen ur en vinkel, kan jag genast sortera bort massor av valmöjligheter som jag annars har.

Medan debutlångfilmen Gitarrmongot handlade om människor som tvingas stå utanför gruppen på grund av sitt beteende, kretsar de fem fristående berättelserna i De Ofrivilliga om människor vars agerande på ett eller annat sätt styrs av den grupp de tillhör. En av berättelserna handlar om grabbgänget, vars utpräglade jargong gränsar till rena övergrepp. I en annan möter vi en man som får en raket i ögat på sin frus födelsedagskalas, men vägrar erkänna sig skadad, en historia som har sin upprinnelse i en hockeymatch Ruben var på en gång.

– Helt plötsligt går ett slagskott ut över sargen och träffar en man rakt i pannan. Hela publiken tittar på honom. Men den här mannen lägger bara armarna i kors över bröstet och sitter tyst och stirrar rakt ut i luften. Han vägrar visa någon smärta. Spelet fortsätter och blickarna riktas åter mot isen, men jag kan inte låta bli att titta på den här mannen, och då ser jag efter ett tag hur han reser sig väldigt stelt och lämnar arenan. Jag tyckte att det fanns så mycket i det specifika beteendet. Händelsen speglar en viss typ av manligt förhållningssätt, kanske i en viss ålder, när kroppen börjar svika. Då vill man visa att man fortfarande kan vara den där personen som alltid bär den tyngsta ryggsäcken och sådär.

Varför är gruppen så intressant?

-Det är en av de mest fundamentala sakerna som styr oss människor. Som gör oss till dem vi är. Den grupp vi befinner oss i är väldigt avgörande för vad vi tycker, hur vi lever våra liv och vad vi tänker. Man vill tro att människan är friare än vad den är, och jag tycker att det där utrymmet är otroligt mycket smalare.

När man läser intervjuer med Ruben Östlund framstår han som väldigt tävlingsinriktad. Han ska redan innan inspelningen av De Ofrivilliga ha sagt att den skulle ha premiär på filmfestivalen i Cannes, vilken den också hade. Varifrån kommer självförtroendet?

-Jag tycker att det är väldigt roligt att påstå något sådant. Jantelagen gäller ju så mycket i Sverige. För att man ska kunna nå någonstans måste man också sikta. Om man inte siktar är det ju som att skjuta rakt in i skogen, åt vilket jävla håll som helst. Om man siktar på att man ska vara med på Cannes, som är den svåraste festivalen i hela välden att komma med på, då har jag det som måttstock i varenda minut när jag gör filmen.