Ursprungligen publicerad i Sista Brefvet #1 2009

Tystlåtna män med vapen funderar över tidens gång

När bröderna Cohens film No country for old men gick upp på biograferna 2007 väckte den stor uppståndelse. Samtidigt som ingen verkade förstå vad filmmakarna egentligen ville säga, hyllades den av en enhällig kritikerkår och belönades med en mängd prestigefyllda priser. Det var svårt att inte förtrollas av det gåtfulla karaktärsgalleriet och det suggestiva bildspråket, men i slutändan avfärdade allt för många filmen som en plågsamt ojämn och intetsägande studie i meningslöst våld.

Nu, två år senare, är det dags för den litterära förlagan att komma ut på svenska. Bokens författare, amerikanen Cormac McCarthy, har förvisso översatts tidigare men han är ett betydligt större namn i hemlandet. Nu senast belönades han med Pulitzerpriset för sin senaste roman The Road. Den medieskygga författaren, som bara vid enstaka tillfällen låtit sig intervjuas jämförs ofta med William Faulkner och har gjort sig känd för sin korthuggna stil och sina hårdkokta våldsskildringar men framförallt för den gammalmodiga moral som genomsyrar alla hans romaner.

När jag ger mig i kast med McCarthys roman är det svar jag vill ha. Jag vill att den ska komplettera filmen och reda ut alla de frågetecken som finns. Jag vill att boken ska redogöra för karaktärernas olika motiv, deras historia och deras tankar; allt det där som filmen lämpar över på åskådaren genom sin experimentella scenkonstruktion och sin kompromisslösa distans. Jag vill helt enkelt vältra mig i bitar som faller på plats, och jag kan inte tro annat än att merparten av romanens framtida läsare tänker likadant. Vid det här laget får man betrakta filmens story som allmängods, och att romanen skulle hitta läsare bortom filmens beundrarskara är föga troligt.

Berättelsen tar avstamp i en knarkaffär som går snett i sydvästra Texas i början av 80-talet. Den tilltänkta protagonisten, Vietnamveteranen Llewelyn Moss, snubblar över de blodiga kvarlevorna men hittar också en väska med två miljoner dollar i. Naturligtvis faller han för frestelsen och flyr med pengarna, trots att han utsätter både sig själv och sin unga fru för stor fara, eftersom han på köpet får en uppsjö av målmedvetna skurkar efter sig. Värst av alla är den bisarra psykopaten Chigurh, vars groteska brutalitet endast överträffas av hans ännu groteskare frisyr. Beväpnad med en gasdriven bultpistol, ursprungligen ämnad för djurslakt rör han sig genom landskapet likt Llewelyns mörka skugga, alltid hack i häl, tätt följd av ett blodsdrypande spår av oskyldiga offer.

Katt och råtta-leken som presenteras är simpel, på gränsen till banal, och om det inte hade varit för berättelsens tredje karaktär, den åldrade småstadssheriffen Bell, hade handlingen i No country for old men kunnat liknas vid handlingen i vilken dussinaction som helst. Vid en första anblick känns hans karaktär nästan överflödig; hans tafatta jakt efter de båda slagskämparna får berättandet att stanna upp otaliga gånger, och det är först när historien om de förlorade pengarna får ett abrupt slut som man inser att det kanske är Bell som är den riktiga huvudpersonen och att allt det där andra bara är en berättelse i berättelsen om honom.

I romanen understryks signifikansen av Bells karaktär genom att hans partier är skrivna i jagform med kursiverad stil. Bell inleder berättelsen och det är han som avlutar den. Det är han som står för moralen, och jag kan inte låta bli att dra ett försiktigt likhetstecken mellan honom och McCarthy själv. Bell bär till skillnad från romanens andra karaktärer på en historia. Han var med på den gamla goda tiden då folk behandlade varandra med respekt. Han oroar sig för den väg samhället har gått och förfasar sig över ungdomar som har piercade näsor och grönt hår. Vid något tillfälle ser han till och med det ökade våldet som ett direkt resultat av att folk sedan länge har slutat vara artiga mot varandra. En cyniker skulle kunna hävda att Bells karaktär bara finns där för att rättfärdiga det utstuderade våldet, men jag tror nog att McCarthys intentioner är ärliga – trots att historien om Llewelyn Moss och de förlorade knarkpengarna hela tiden pendlar mellan att vara effektfullt satirisk och rent våldspornografisk.

Bortsätt från de kursiverade avsnitten består boken av en oerhört speedad prosa, som är så korthuggen och brutal att varje ord känns livsnödvändigt. Där känslor och motiv negligeras i filmens narrativ blir det nästan ännu mer distanserat i romanform. Stundtals känns det nästan som att läsa ett filmmanus. Dialogpartierna saknar både anföringsmarkörer och beskrivningar, och när jag en bit in i boken upptäcker att McCarthy faktiskt inte använder kommatecken, utan istället bildar oändliga haranger av huvudsatser förbundna av konjunktionen och kan jag inte annat än att beundra hans enkelhet. Rent systematiskt skriver han som ett barn, men hans detaljer är så precist utvalda att ett svåröverträffat djup infinner sig.

Det enda han väljer att beskriva på ett mer traditionellt sätt är vapen och blod, hela tiden med en ton som känns osmaklig och lite fetischistisk. McCarthy skulle aldrig låta någon av sina karaktärer hålla i ett vapen utan att berätta för läsaren vad det är för kaliber, hur det ser ut och hur det blänker. Han skulle aldrig heller låta någon gå förbi ett lik utan att berätta hur hjärnsubstansen runnit ut på golvet eller hur blodet stänkt över väggarna. Och i en roman där i princip alla karaktärer någon gång antingen använder vapen eller dör (de flesta gör både och), blir detta vältrande i våldsartefakter en blodröd tråd som löper genom hela berättelsen.

Budskapet känns väldigt dubbelt. Samtidigt som en stark moral proklameras vid sidan om en del mindre utläggningar om kausalitet och öde, är romanen fylld av osunda ideal och tanklös förströelseunderhållning. Jag kan inte riktigt släppa alla dessa laglösa män som befolkar McCarthys värld. De har alla ett gemensamt drag, förutom att alla är män, nämligen att de är handlingskraftiga, känslokalla och stryktåliga, de dör inte trots att de bli skjutna och kan konversera lugnt trots att blodiga benpipor sticker ut ur deras brutna armar.

Man föranleds nästan att tro att McCarthy förespråkar devisen ”lev hårt dö ung”, men jag tror faktiskt att han menar det motsatta. Titeln, No country for old men, fungerar i båda fallen och kanske är det just de olika tolkningsmöjligheterna som får berättelsen att fastna i mitt medvetande och leva vidare långt efter att de avslutande orden tynat bort.

”Det var svårt att inte förtrollas av det gåtfulla karaktärsgalleriet och det suggestiva bildspråket, men i slutändan avfärdade allt för många filmen som en plågsamt ojämn och intetsägande studie i meningslöst våld.”

”Samtidigt som en stark moral proklameras vid sidan om en del mindre utläggningar om kausalitet och öde, är romanen fylld av osunda ideal och tanklös förströelseunderhållning.”