Ursprungligen publicerad i Digital Life Nr 3 2009

Endast iförda bikini och oproportionerligt stora bröst svingar systrarna Aya och Saki sina samurajsvärd genom horder av odöda tills blodet täcker halva skärmen. Och ja, det är precis så smaklöst och spekulativt som det låter.

Den senaste delen i den ökända serien går kort och gott ut på att springa några meter i sanslöst fula och enformiga miljöer, slakta några hundra generiska zombies för att sedan springa vidare till nästa ansamling. Upplägget blir extremt repetitivt i längden och att man efter varje tillintetgjord slutboss belönas med nya klädesplagg till den virtuella garderoben känns knappast som belöning nog.

Storyn som binder samman de olika kapitlen är omfattande, men samtidigt helt obegriplig.  Ramberättelsen är krystad och filmsekvenserna består mest av kitschigt mjukporriga duschscener, som till råga på allt lider av dålig bilduppdatering och screen tearing.

Det som överraskar med Onechanbara är combo-systemet som bjuder på ett oväntat djup. Men när kontrollen, kameran och all annan spelmekanik är tekniskt undermålig framstår denna innovation mest som ett olyckfall i arbetet.

Som tankebefriat actionröj är spelet, framförallt i co-op, både intensivt och kul – i ungefär en kvart. Men för att ta sig igenom spelets tjugo kapitel krävs både tålamod och dålig smak.

+Ett intressant combo-system, co-op

-Fruktansvärt fult, enformigt

Betyg: 4