Ursprungligen publicerad i React Magazine #6 2009

Omslaget till Anders Lundins nya skiva ”Buckliga ord och knyckiga låtar” föreställer en trägiraff och en träzebra mot en mörk tapet. Antingen kan man tolka det som att zebran är på väg att vända sig bort från giraffen, eller så kryper den lite närmare inpå. Det är ett relationsdrama i miniatyr, en dualism som man inte kan låta bli att applicera på Anders Lundins förhållande till sig själv, sin musik och sin roll som folkkär allsångsledare.

Trots att sommarens upplaga av Allsång på Skansen står i startgroparna är det tydligt att Anders Lundin hellre pratar om sin musik. 50 år gammal har han för första gången gett ut ett album med låtar som han lat på in i det sista för att de ska kunna synas både en och två gånger. Några recensioner har han inte läst, men han har en bild av vad de innehåller och han är inte helt nöjd. Tanken är att han ska hålla isär musikkarriär och allsång, men det verkar ingen förstå. Att Lasse Berghagen dyker upp som referens ibland ser han som helt obegripligt.

– Jag har alltid hållit på med musik. Det var där jag började och det var musiker jag ville bli från tonåren till långt in i tjugoårsåldern. Under åren har jag spelat hela tiden och jobbat med musik på olika sätt vid sidan om. Jag har hela tiden tänkt att jag skulle göra en egen skiva och det har vuxit sig starkare med åren. Sen när jag vi väntade barn för två år sedan insåg jag att det är nu eller aldrig.

Skivan, som släpptes i maj på Anders egna skivbolag, visar upp en ny sida av honom som inte alltid faller samman med mediebilden av honom som sprallig lekledare. Trots att texterna tenderar att vara både bagatellartade och underfundiga innehar de drag av sorg och melankoli. ”Kärlek är ett elakt spel” sjunger han, stillsamt klinkande på sin akustiska gitarr i en av skivans mest minnesvärda låtar. En annan låt handlar om Mia som gillar hårda tag, och den naive Viktor som inte lyckas möta hennes krav.

– Textmässigt har jag velat skriva i en slags vistradition. Det är mycket Dan Andersson, Ferlin och Fröding, och sen tycker jag naturligtvis om Taube. De sakerna har jag försökt koka ner och korsbefrukta med någonting samtida utan att det ska bli sökt, utan att lägga in SMS, Spotify och mail här och var. I textskrivandet har han svenska förebilder, men när det kommer till det musikaliska har han sneglat över Atlanten:

– Jag fick en blandskiva av en kompis med en massa amerikanska artister som jag inte vet namnet på. Det är dyster country med mycket stämning i inspelningarna. Äldre produktioner liksom. Det har jag lyssnat väldigt mycket på.

Att skivan är 100 procent Anders Lundin råder det igen tvekan om. För att få allting precis som han vill ha det valde han att ge ut skivan på eget skivbolag: – Vill jag ha stråkar så ska det vara stråkar och vill jag lägga om en gitarr så gör jag det. Det är så jag tycker om att jobba, att hålla på väldigt mycket med detaljerna och det har jag verkligen gjort på den här skivan. Den heter ju Buckliga ord och knyckiga låtar. Det är så det är. Både lite buckligt och knyckigt. När jag pratar med Anders Lundin är det snart dags för Allsång på Skansen. För Anders är det sjätte sommaren i rad, men han verkar inte det minsta skakig.

Är det inte väldigt nervöst att göra direktsänd allsång?

– Det är inte väldigt nervöst. Ibland är det lite nervöst, men jag tycker om att göra direktsänt.

Vad är det värsta som kan gå snett?

– Det är mycket… det är därför det tar tid att göra programmet. Vi planerar så hemskt mycket för att det inte ska gå snett. Tanken är att vi ska vara så förberedda att vi har tänkt på allting. Det värsta för mig är väl att jag inte kommer ihåg vad folk heter. Det är min skräck. Jag tycker det är svårt med namn.

Har ni någon backup-plan om du skulle bli väldigt förkyld någon gång?

– Nej det har vi faktiskt inte. Det här… teater och så är ingenting där man blir sjuk. Om jag är förkyld eller har feber är det ingenting som avhåller mig. Man gör det ju ändå. Det ska väldigt mycket till…

Tidigare år har han försökt lära sig någonting nytt inför varje säsong – något år har han tagit sånglektioner och något annat har han lärt sig spela dragspel. Men i år har han tagit det lite lugnare.

– Jag inväntar stormen bara, säger han.

Och storm blir det garanterat. Det är få tillställningar som genererar lika många löpsedlar som Allsång på Skansen.

Hur hanterar du den uppmärksamhet programmet får i media?

– Jag är dålig på det. Man blir chockad och frustrerad varje gång. Jag försöker att inte läsa någonting, men det är alltid någon som informerar mig och säger ”du ska inte bry dig om det som skrivs” och då förstår jag att de är på mig igen. Själva grundidén med löpsedlar är ju att det är någonting negativt.

Har du några speciella minnen av de säsonger som varit? Någonting som varit extra värdefullt?

– De rör ihop sig till en enda smet av allsångstillställningar. Jag kan inte skilja ut något avsnitt från någonting annat eller säga när någonting speciellt inträ at. Det är en komprimerad minnesbubbla av atmosfär och stämning. Själva atmosfären och att vara där, det är det jag tänker på. Att det är trevligt och mysigt.

Allsång på Skansen är ett av de mest populära programmen och i år får de konkurrens av Allsång på Liseberg med Lotta Engberg.

Varför är allsångskonceptet så omåttligt populärt?

– Jag tror att vi tycker om tanken på folkparksminnet. Det här är liksom sprunget ur något slags folkparkstänk. Det är en scen med många olika typer av artister som tilltalar publik i alla åldrar, ett kollektivt minne av det gamla Sverige som vi tycker är mysigt och gillar.

Mellan avsnitten är det jobb precis hela tiden, berättar Anders. Inför varje program är det fullt med saker att hitta på, man skriver manus och bestämmer i vilken ordning saker ska hända. Några luckor lämnas också i bokningarna för att man ska kunna ta in extra gäster som känns aktuella. Anders skriver sina manus själv, men han har också möjligheten att tycka till om det övriga innehållet:

– Jag har åsikter om allting. Det kan vara att det är vissa jag tycker att vi absolut ska ha med eller att det är någon jag inte vill ha med. Det nns ju några artister som jag slåss mer för… Annika Norlin har jag tjatat om de senaste åren, och naturligtvis hade det varit kul om Lasse Winnerbäck ville vara med. Det är ju en riktig allsångsartist, han sjunger på svenska och sådär. Det hade också varit roligt att ha Ulf Lundell.

Vad tycker du om programmets lite mer ”poppiga” inriktning? Har du varit med och förändrat konceptet?

– Nej… det där påbörjade redan min företrädare, så jag vill inte ta på mig äran. Själva förvandlingen tycker jag började på Lasse-tiden redan. Det var de som satte an den utvecklingen.

I och med att Anders jobbar hela sommaren har han inte lyckats få någon riktig semester de sista sex åren.

Du jobbar som bekant när alla andra har semester. När tar du själv semester och hur vill du spendera den?

– Jag vet inte riktigt… jag tycker det är svårt, för sen jobbar ju alla andra och då får jag mina jobb där också. Och de är beroende av att jag nns till hands för dem. Så de senaste åren har jag aldrig riktigt lyckats hitta den där semestern.

Efter sommaren kommer Anders att återgå till sin egen musik och förhoppningsvis åka ut på turné med den egna skivan i bagaget.