Ursprungligen publicerad i React Magazine #10 2009.

Rymden upphör aldrig att fascinera. Det outforskade, ändlösa och nattsvarta har blivit en symbol för våra vildaste fantasier – en smältdegel för filosofiska utlägg om oändlighet, existentiella tankar om ursprung och vilsna drömmar om främmande civilisationer.

Christer Fuglesang har varit där. Långt bortom allt vi kan föreställa oss. När jag ringer upp honom på kontoret i Houston är det hans trettionionde dag på jorden sedan rymdfärjan Discovery STS-128 steg ner genom atmosfären. Christer är lika mycket en nationalhjälte som en ikon. Lika delar vetenskapsman och äventyrare:

– Det är en kombination, det måste jag erkänna. Det kanske låter lite överdrivet, men visst är jag en äventyrare.

När en del säger ”liv i rymden” menar de intelligent liv med en civilisation. Det finns nog också, men det kan vara så sällsynt att vi är den enda civilisationen nu i vår galax”

Christer berättar att han får mycket frågor. Hans äventyr bortom atmosfären berör alla och de vanligaste frågorna handlar om hur det känns, om han har varit rädd och om han alltid har velat bli astronaut. I desperat jakt efter någonting nytt och spännande frågar jag hur vår planet ser ut från rymden. Finns det någon plats som ser extra inbjudande ut från avstånd?

– Den var svår… däremot finns det många ställen där man inte skulle vilja bo. Man ser mest hav, öknar och skogar. De trevliga ställena är faktiskt ganska begränsade.

Jag vänder på formuleringen och frågar honom vilken plats på jorden som påminner mest om rymden. Christer tystnar eftertänksamt. Tills sist säger han att man kan likna rymdstationen vid att bo på en ubåt. Även om utsikten är betydligt sämre i en ubåt.

Vi fick byta dag på intervjun för att du skulle iväg på någon aktivitet med Nasa imorgon? Vad gör du egentligen när du inte är uppe i rymden?

– Det är lite olika saker som händer. Just nu är det mycket eftergenomgångar, men det börjar ta slut. Sedan följer en period då vi åker runt och pratar om flygningen på olika ställen. Imorgon flyger vi till Kennedy Space center och sedan flyger vi till Washington DC.

Hur reagerar kroppen efter en rymdfärd?

– Det känns tungt! Man blir lite lätt illamående och yr. Man är inte vad vid tyngdkraften och har dåligt balanssinne i flera dagar. En del muskler som man inte använt får man träningsverk i ganska omgående. Framförallt i vaderna.

I Sverige vet ju alla vem du är. Men hur är det i Houston? Är du lokalkändis där?

– Nej inte alls. Här finns det så många astronauter så här är det ingen som känner igen mig.

Du är i Sverige flera gånger om året. Hur trivs du med all uppmärksamhet du får här och vad ställer den för krav på dig?

– För det mesta är det trevligt tycker jag, men ibland kan det bli lite mycket. Det är svårt att säga nej om det kommer fram folk som vill ha autografer eller hälsa. Då kan det kännas lite pressande även om alla jag möter har en väldigt positiv inställning. Det är nog mer störande för min familj om vi är ute och äter till exempel.

Christer har som få människor visat att tålamod lönar sig om man har en stark dröm. Men hur länge har han egentligen drömt om rymden? Jag föreställer mig att drömmen måste ha formats redan när han var barn, när han blickade upp mot stjärnorna och fantiserade om vad som fanns bakom den nattsvarta himlen. Men Christer ger ett överraskande svar som varken känns episkt eller dramatiskt:

– Konkret var det sommaren 1990 när jag såg att man kunde ansöka till astronaut via ESA. Men jag hade funderat på rymden längre än så. När jag doktorerade tänkte jag att jag skulle hitta på något experiment som skulle kräva att jag själv åkte ut i rymden, men då var det ju inte specifikt astronaut jag ville bli.

Redan 1992 blev Christer antagen till ESA:s astronautprogram, men väntan var lång. Det skulle dröja 14 år innan han fick ge sig ut i rymden.

Christer vet hur det är att vänta. Jag frågar om han någon gång funderade på att byta karriär?

– Det är klart att det fanns tillfällen när det kändes frustrerande, men jag funderade aldrig på att hoppa av. Jag var ju helt övertygad om att det bara var en tidsfråga innan jag fick flyga. Det var definitivt värt all väntan och allt jobb. Är det mycket inbördes avundsjuka mellan astronauterna när ni går och väntar?

– Det tycker jag inte… men visst finns det. Det är ofrånkomligt.

Den 10 december 2006 klockan 02.47 var det slutligen dags. Christer lämnade jorden för en tolv dagar lång resa ut i det okända.

Motsvarade det förväntningarna när du åkte upp första gången?

– Jag var ju så väl förberedd, så det motsvarade förväntningarna ganska bra. Det var inga större överraskningar.

Vilket har varit det mest nervösa ögonblicket i rymden än så länge? Har du varit riktigt rädd någon gång?

– Nja, det har väl varit under rymdpromenaderna i så fall. Jag har aldrig varit rädd, men det har känts lite pirrigt.

Väl medveten om att Christer måste ha fått frågan tusen gånger tidigare måste jag bara fråga hur det egentligen är att promenera i rymden. Får man inte svindel? Grips man inte av panik?

– Nja, det är ju en del som får svindel. Det är lätt att man tänker att man ska ramla ner. Då får man helt enkelt stanna upp, tänka till och titta på rymdstationen istället för på jorden. Men personer som är benägna att drabbas av panik har blivit utsorterade långt innan de fått astronautträning. Du har ju ett ansvar där uppe och jag kan tänka mig att det har skrivits ett och annat kontrakt. Vad händer om du skulle ”balla ur” och dra ut en sladd som du inte borde röra? Vad är det för repressalier som väntar på jorden?

– Det finns någonting som heter ”Code of Conduct” som talar om hur vi ska uppträda och vad vi inte får göra. Det finns också juridiska avtal om det skulle hända någonting… Men det är ju inte så att vi har skrivit på avtal som gör att vi måste betala böter om vi drar ut en sladd som förstör någonting. Sådant räknar man inte med.

Med de havererade rymdfärjorna Challenger och Columbia i minnet frågar jag Christer hur farligt hans jobb egentligen är varpå han börjar räkna högt. Precis som om tanken aldrig har slagit honom.

– Statistiskt sett har det varit fem dödsolyckor med rymdfarkoster och 21 personer som omkommit. Det är drygt 500 personer som har varit uppe… vi kan säga 1000 eftersom flera av dem har varit uppe flera gånger. Nja… det blir ju några procent i alla fall.

Vad är det då som driver dig till att göra någonting så riskfyllt?

– Det är en fantastisk upplevelse. Risker är någonting man kan beräkna logiskt, men känslomässigt fungerar det på ett annat sätt – det känns aldrig farligt.

Men pengarna måste väl ändå vara en drivkraft, tänker jag. Jag frågar honom om det är sant att astronauter tjänar 200 000 kronor i timmen. Men jag hinner knappt avsluta meningen innan han brister ut i skratt:

– Snarare 200 000 kronor om året! Var har du fått de siffrorna från? Däremot kan jag tänka mig att man måste betala något i den stilen om man vill att någon av månfararna ska hålla föredrag.

Men kom igen Christer! Ni måste ju ha sinnesjukt bra betalt?

– Nej det har vi inte. Vi tjänar som flygplanspiloter ungefär.

Du har varit uppe två gånger och gjort fler rymdpromenader än någon annan europé. Har du gjort din sista rymdfärd nu?

– Det är sannolikt. Jag skulle i och för sig inte ha någonting emot att flyga mer, men det finns få flygningar och många astronauter som står i kö. Vi har nyligen anställt sex nya som har börjat träna i Europa, så om det dyker upp lediga luckor är det deras tur.

Vad ska du göra nu när du lagt rymddräkten på hyllan?

– Jag ska helt klart åka tillbaka till Europa. Det som ligger närmast till hand är väl att börja jobba på ESA inom det bemannade rymdprogrammen och ha någon form av managementfunktion. Jag kommer se till att jag kan använda min astronautstatus på något sätt och om någonting plötsligt inträffar vill jag vara tillgänglig.

Jag kan tänka mig att det är många av Reacts läsare som blir inspirerad av dina bravader. Har du några tips till den blivande astronauten?

– Man ska ha någon typ av naturvetenskaplig eller teknisk utbildning, kanske en läkarutbildning. Det är basen och alla astronauter som rekryteras har en sådan bakgrund. Det finns de som har pilotbakgrund också, men en teknisk eller naturvetenskaplig utbildning är ett måste.

Christer är docent i partikelfysik, men han har också sprungit Stockholm Maraton på 3.14 och varit svensk mästare i en obskyr frisbeegren. Är han extremt tävlingsinriktad?

– Inte speciellt faktiskt. Det är inte så att jag har sökt upp sporten för att tävla. Jag gillar inte att förlora, men jag blir inte heller vansinnig om jag inte vinner.

Du jobbar ju för Nasa. Vad vet du egentligen om Area 51?

– Det är ett militärt område. Jag känner ju till historierna… men det finns ju så många dumma historier.

Tror du att det finns liv i rymden?

– Jag är helt övertygad om att det finns liv i rymden, även om man bortser från att vi redan har rymdstationer uppe. När en del säger ”liv i rymden” menar de intelligent liv med en civilisation. Det finns nog också, men det kan vara så sällsynt att vi är den enda civilisationen just nu i vår galax. Däremot tror jag att vi kommer upptäcka enklare livsformer på andra ställen i vår närhet så småningom.

På tal om dumma historier finns det ju många som är övertygande om att månlandningen 1969 aldrig ägde rum.

Hur bemöter du sådan skepticism?

– De som har sådana idéer går aldrig att argumentera med. Men när folk undrar börjar man med att göra en rimlighetsanalys. Det får man lära sig redan i skolan. I det här fallet finns det ett antal rimlighetsbedömningar och den första är om det är rimligt att ett antal tusen personer skulle kunna hålla det hemligt i 40 år. Nästa rimlighetsanalys ställer frågan om varför man skulle göra det sju gånger och dessutom fejka att man håller på att dö en av gångerna. Om man har bra svar på de frågorna kan man gå vidare till de tekniska frågorna.

Vad vet du om framtida resor till Mars?

– Jag är övertygad om att vi kommer att åka dit. Frågan är bara när och vilka. Jag hoppas verkligen att Europa och Sverige kommer att vara med när det blir av. Så småningom kommer man säkert att kunna etablera bosättningar där. Strålning och bränsle är två problem, även om det finns bra idéer om hur man skulle kunna utvinna bränsle för hemfärden på Mars. Man behöver också bättre raketer som gör att man kan åka dit på en månad istället för sju eller åtta. Det finns redan, men det dröjer ett bra tag innan de är färdigutvecklade.

Att få åka ut i rymden som astronaut är en dröm för många och konkurrensen är stenhård. Hur kommer det sig att just du har fått chansen?

– Det svåra är ju att komma in som astronaut. När man väl har blivit antagen så flyger ju i stort sett alla. Så att jag fick flyga… det är inget speciellt med det.