Knappt 20 år gammal debuterade han som poet. Iförd skinnjacka, kängor och en kärnvapenbestyckad kompromisslöshet blev han ett lika stående inslag i tv-programmens fåtöljer som i det tumultartade utelivet. Två decennier senare möter vi en folkkär familjefar på väg till gymmet.

— På många sätt är det ett väldigt ordinärt liv vi lever, men i och med att jag har levt som missbrukare i många år är det vanliga livet med Clas Ohlson, Dubbeldusch och gymmande fortfarande magiskt.

Det går inte att blunda för kontrasterna när Marcus Birro berättar om sin vardag hemma i Norrköping, om sonen Milo som väcker pappa tidigt på morgonen för att leka och om Jonna som är gravid igen och inte får lyfta tungt. Marcus resa har varit lång och svår, kantad av alkoholmissbruk och personliga tragedier. Men hans osvikliga förmåga att sätta ord på känslorna har alltid hjälpt honom, inte minst i hans senaste alster Svarta Vykort i vilken han handskas med förlusten av två för tidigt födda barn.

De senaste åren har Marcus visat upp en mer nyanserad sida av sig själv. Hans medverkan i Let’s Dance kom som en chock för de allra flesta men det var först när han kammade hem segern i På Spåret som vi på allvar började tala om honom som folkkär.

— Jag tänker nog inte på det på det sättet, men det är roligare om folk tycker om det man gör än om folk tycker man är en gapig och skrikig, baileysdrickande idiot. Jag har aldrig haft någon plan, aldrig haft något pr-folk eller någon manager som säger vad jag ska göra för att rätt saker ska hända. Jag har förstått att många i den här branschen har det, men jag har aldrig tänkt så. Jag gör grejer jag tycker är kul. Ibland blir det rätt och ibland blir det fel.

Om det inte hade varit för det luftburna askmolnet från vulkanen på Eyjafjallajökull hade Marcus flugit till Italien i måndags. Även om jag tror mig veta svaret frågar jag vad han skulle göra där.
— Jag brukar åka till Italien flera gånger om året. Just den här gången var det för Expressens räkning. Jag skulle ner och kolla när Inter drog ner brallorna på de där jävla Globetrotters…

Marcus Birro, den fotbollsbloggande poeten, alltid redo att leverera sylvassa kommentarer om sin samtid. Hans dyrkande av rockens hjältar må ha tonats ner genom åren, men när det kommer till fotboll är förhållandet det motsatta.

När jag pratar med honom har han nyligen skrivit klart sin första roman på tre år. Att leva och dö som Joe Strummer tar avstamp i staden han lämnade bakom sig.
— Den handlar om vänskap, kärlek och rockmusik. Men den handlar också om Göteborg i början av nittiotalet. Jag ville skriva om ett Göteborg långt bortanför räkor, Avenyn, gröna jävla kaniner och goa gubbar. Men det är också en bok om hjältar. De rockstjärnor och poeter som mer eller mindre räddade livet på en under de där åren.

Romanen handlar om en författare som plötsligt avlider i samma hjärtsjukdom som The Clashs legendariske sångare Joe Strummer. För att hedra vännen sammanstrålar hans gamla band The Christer Petterssons för att spela på begravningen:
— De träffas efter 15–20 år i förskingringen. De ser vad det har blivit av livet, drömmarna och kärleken. Det är inget unikt grepp och boken kommer inte att förändra någon värld, men jag har aldrig haft så roligt när jag skrivit.

I en ytlig jämförelse med titlar som Landet Utanför och Skjut dom du älskar verkar den nya romanen ha ett nostalgiskt skimmer om sig. Är det rent av så att Marcus har lämnat svärtan bakom sig?

— I mångt och mycket är jag väldigt lycklig. Men vissa av oss är nog lite mollstämda i grunden, i hur vi möter livet och vardagen. Då får man göra det bästa av situationen istället för att göra allting värre.

Du var 20 år när din första diktsamling kom ut. Vad har du för förhållande till dina tidiga böcker?
— Jag har ett ganska okomplicerat förhållande till det gamla. Det är ingenting jag sitter och bläddrar i men jag vet hur mycket boken betydde för mig då. Jag glömmer aldrig känslan av att åka till förlaget och hämta gratisexemplaren. Man öppnade upp sin sprit, satt och drack och bläddrade.

I de där jävla böckerna, låtsades vara olika personer som läste dem… alla jävlar som bråkade med en, lärare och skit. Det vore fånigt av mig att tycka illa om någonting som betydde så mycket för mig då.

Efter debuten syntes Marcus allt mindre på kultursidorna och allt mer i debattprogrammens åsiktspaneler. Bröderna Birro var radarparet som alltid ställde till med verbal show till ängsliga tv-producenters stora förtjusning.
— Det är egentligen det enda i mitt förflutna som jag har ett problematiskt förhållande till. Men vad fan… jag var drygt 20 år och pank. De ringde och frågade om jag ville komma upp till Stockholm och bo på hotell, få gratis mat, dricka öl och vara med i TV. Det var svårt att säga nej och därför rullade det på för länge.

Men en dag sa du nej?
— Ja det gjorde jag och jag tackar fortfarande nej till mycket mer än vad jag tackar ja till.

Det var många som blev överraskade när du ställde upp i Let’s Dance förra året. Hur tänkte du där?
— Det kommer fortfarande fram folk som tycker att det var jättekul men så här i efterhand kan jag säga att det kanske inte är det smartaste jag gjort. Det var väldigt kul att träffa Helena och en del andra dansare, men det var mycket med tävlingsmomenten och produktionen som var mindre kul. Det här med att man ska vara glad och le med en massa människor som man kanske inte har så mycket gemensamt med.

Du pratar mycket om hjältar. Hur skulle du beskriva dig själv som fan?
— Jag är hängiven och väldigt lojal. När jag fick skriva boken till Imperiets samlingsbox pratade jag med Thåström i telefon och då var man väldigt nervös! Marcus har redan fått tillfälle att turnera med Thåströms gamla bandkamrat Stry Terrarie, och i slutet av oktober ska han kuska runt med en annan gammal hjälte. Den här gången är det Wayne Hussey från band som Sisters of Mercy och The Mission.
— Jag fick kontakt med honom och vi började göra en skiva ihop. Det är fantastiskt. Han är ju en av mina stora hjältar i livet. Han är med i min nya bok, så jag tänkte att man kunde göra en kombination i samband med att boken kommer ut. Jag frågade honom och han tyckte att det lät kul. Jag kommer att läsa valda grejer ur boken och han kör några gamla Mission-låtar. Allt är väldigt okomplicerat och opretentiöst.

Hur ser du på att andra betraktar dig som en hjälte?
— Jag märker inte av det så mycket ärligt talat. Jag går inte och funderar på vad andra tänker och när jag väl gör det har jag en viss förmåga att grotta ner mig i dem som tycker att jag är en idiot. Och det är något jag fortfarande måste jobba med.

Vad är det de inte gillar?
— Det finns de som tycker sättet jag skriver på är jobbigt och det måste man ta. Sen är det ingen hemlighet att det har funnits massmediala figurer och företeelser som i början av sina karriärer ägnat sig åt att på kontorstid hata det jag gör och förtala mig och min familj. Så det borde du egentligen fråga de jävla åsnorna, och Aftonbladet som håller en del av dem under armarna.

Jag har förstått att folk irriterar sig på att du omvärderar dina åsikter med jämna mellanrum?
— Det är också ett väldigt märkligt sätt att se på människan. Jag vet att Ulf Lundell sa något liknande när han blev nykter. Folk tyckte att han var så himla svår att jobba med och folk tyckte att han var roligare när han drack. Men om han hade gjort det hade han varit död idag. Jag har kvar de mest grundläggande idealen som gjort mig till den jag är och sen har det hänt saker. I och med att jag var packad mellan 1990 och 2005 fick jag revidera en massa åsikter när jag nyktrade till.

Du har börjat dyka upp som talare på Kristdemokraternas möten. Är du kristdemokrat eller hänger du bara med dem?
— Jag hänger med några av dem och en del grejer är intressanta men jag röstar inte på Kristdemokraterna och det vet de om. Jag får inte ens rösta i riksdagsvalet eftersom jag inte är svensk medborgare. När jag hade det som hemskast, både med spriten och när vi förlorade två barn, mötte jag en värme från Kristdemokraterna. Någon varmhjärtad vänster har aldrig hört av sig, aldrig frågat, aldrig brytt sig… Jag har bara blivit beskylld för att vara antifeminist, kvinnohatare och idiot. Som gammal vänsterkille tycker jag att det svider lite, men så är det.