Ursprungligen publicerad i React Magazine #9 2010

Som alla andra småkillar var Leif GW Persson intresserad av brott i sin barndom, men i hans fall gick det aldrig över. I höst är han aktuell med en ny deckare, ett nytt tv-program och med all säkerhet ett knippe bitska sågningar av författarkollegorna.

Redaktör Henrik Blomgren Foto Fredrik Hjerling

Vem är den döende detektiven som gett namn åt dina nya deckare?
– Det är min gamla hjälte Lars Martin Johansson som har hängt med sedan Grisfesten som jag skrev för 33 år sedan. Han har dåligt hjärta, ätit för mycket och druckit för mycket. Det är inte så att han har blivit skjuten – poliser blir nästan aldrig skjutna – han är helt enkelt risig och det är självförvållat. Nu han ligger på sjukhus får han information om ett väldigt grovt brott som begåtts för längesen och då kan han inte låta bli…

För fyra år sedan kunde vi läsa på löpsedlarna att den folklära professorn höll på att äta och dricka sig till döds och det är omöjligt att inte dra paralleller till romangigurens öde.

Hur är det med hälsan förresten? Är det fortfarande superdiet och långpromenader som gäller?
– Nej nej, jag är väldigt dålig på det där. Ett tag skötte jag mig men jag har återfallit och är nästan lika fet som förr. Jag kämpar men har dålig karaktär…

Jag vet att du skriver löjligt snabbt. Hur lång tid tog det den här gången?
– Den jag skrev fortsat var ”Den som dödar draken” som kom för ett par år sedan. Tog en 31 dagar från att jag fick idén till det att den var klar, men den här tog lite längre tid.

Vad innebär det egentligen att vara professor i polisforskning?
– Jag håller mest på med utredningar och inspektioner. Senast granskade jag utredningen av mordet på Pernilla och Engla… Nu ska jag göra en sammanställning och se om vi kan göra någonting åt alla gamla olösta mord vi har. Det är ungefär 500 stycken så jag har fullt upp.

Hur står sig den svenska polisen i ett internationellt perspektiv?
– Vi är nog som de flesta andra, men svenska poliser är förhållandevis hyggliga i den meningen att de sällan är mutade, de är ganska civiliserade och de skjuter inte folk som på en del ställen. Men när det gäller att utreda grova våldsbrott finns det säkert de som är vassare än vi.

Blir man inte lite bitter av att förkovra sig i brottslighet hela dagarna?
– Jag håller mest på med grova våldsbrott och en del av dem är faktiskt ganska förskräckliga, men man får undvika att ta vid sig. Så fort jag märker att det påverkar mig så att jag inte fungerar yrkesmässigt försöker jag hitta en lösning på det. Men det är ytterst sällan.

Vad tycker du om att preskriptionstiden på allvarliga brott har tagits bort?
– För mig är det ju praktiskt med tanke på mitt uppdrag, men jag tror inte att jag har så stor effekt för uppklarandet. Nästan alla brott som klaras upp mycket kort tid efter gärningen.

Kommer vi någon gång få veta vem som mördade Palme?
– Nej det tror jag inte. Det har gått för lång tid nu.

Men det var inte Christer Pettersson?
– Det är jag helt säker på att det inte var. Jag har nämligen frågat honom. Han var inte sådär jävla kul, men när han inte var allt för full och konstig gick det att prata med honom. Han gillade Palme och det var han mycket noga med att framhålla. Dessutom visste han att Palme gillade såna som honom, men det är jag inte så övertygad om.

Kan du berätta någonting om ditt nya tv-program Veckans Brott?
– Vi ska göra en mer djupgående beskrivning av det mest aktuella brottet för tillfället. I anslutning till det lägger vi in lite om vilka typer av kriminaltekniska förfaranden som kan bli aktuella, så vi har en folkbildningsambition också.

Ser du mycket polisserier?
– Jag gör ju det… Jag tycker det är barnsligt men det är bara att erkänna. Problemet med mig är att jag omgående räknar ut vem fan som gjorde det.

Leif låter trött och lite disträ när han pratar. Lite som om hans karaktäristiskt buffliga jargong som bitsatre i programmet Efterlyst fått eget liv och förtokat sig okontrollerat.

Mång har en relation till dig tack vare din insats i Efterlyst. Varför lämnade du programmet efter åtta år?
– Äh det är en ganska lång tid och jag tyckte att det var lagom att sluta innan de släpade mig vid av snö ute i studion.

Under dina år i programmet klarades över 1 000 brott upp. Var det något som kändes extra tillfredsställande?
– Saramordet i Örebro 1998 som vi lyckades klara upp 2002. Jag vet inte hur många gånger jag har stått i tv och viftat med den där tröjan, men till slut gav det resultat.

Du fick väldigt många sms-frågor under programmets gång. Vilken var den vanligaste?
– De vanligast frågorna handlade inte om brott. Folk frågade om jag hade gått upp i vikt, går ner i vikt eller varför jag ändrat frisyr. Sånt kan man inte hålla på och tjafsa om, men i övrigt var det en trevlig syssla.

Jag har sett att du säljer en bobblehead-docka på din hemsida. Hur fick du den idén?
– Det var förlagets idé. I USA gör man tydligen sådär… Nu såg jag att de hade gjort en på Per Morberg, men jag var först. Ungarna gillar dem och leker med dem som dockor.

Har du någon gång sagt någonting du ångrar?
– Det är klart jag har. Varje gång jag säger en sån sak som att Läckberg inte kan skriva bryter det ut ett jävla liv som tar upp all min tid. Jag säger att ”varför i helvete skulle jag inte hålla käften?” Det finns ju många som skriver mycket sämre än Läckberg”. ”Jasa vem då?” undrar reportern. ”Ja Thomas Bodström till exempel” svarar jag och då drar en annan jävla kamp igång. Mina barn bara suckar och stönar…

På tal om att säga vad man tycker. Hur drivs du med att invandrarfientliga agitatorer skyltar med citat från din medicinskur kring invandrares representation i brottsstatistik?
– Jag har förstått att det är så alla som du säger och det trivs jag naturligtvis inte alls med. Men jag är tvungen att säga som det är och motsatsen hade varit ännu värre – om högst uppsatta personer inom den polisiära organisationen, personer som jag, börjar svamla som om vi politiskt korrekt låtsat för realiteter, då är vi jävlig illa ute.

Hur kommer det sig att du blev så intresserad av fallet Mats Alm?
– För att jag blev så sur på honom! Han måste tro att vi är dumma i huvet inom polisen. Om du har tagit bort frun, då finns det ett sätt som du inte ska bete dig på och han gör precis så. Då kunde jag ju bara inte hålla truten. I någon intervju sa jag att ”bara de hittar henne så vet vi vilken ör vi ska knacka på”.

Och det var ganska avgörande för händelseförloppet?
– Ja, han fick ju tolkspel och skulle röja undan henne. I det sammanhanget råkade han tända eld på sig själv och utan det hade vi nog aldrig hittat henne. Han har förbestrytt identitet nu i dagarna. Han har räknat iskallt med att starta ett nytt liv med pengarna från testamentet och, om han har tur, även livförsäkringen. Det är inte så jävla kul tycker jag.

Jag har förstått att du tycker Leif Silbersky är ganska överskattad som advokat. Vem skulle du rekommendera till om jag skulle stå inför rätta?
– Den bästa om du är skyldig är Peter Althin, men det finns många. Johan Eriksson är också väldigt duktig. Leif det var när han var yngre, men nu har han blivit konstig, självupptagen och säger mystiska saker. Jag orkar inte med fanskapet längre. Han är väl egentligen ganska snäll, men om du ska ha en riktigt vass advokat, då är det Althin som gäller.

Du är 65 år gammal. När ska du gå i pension?
– Vid 67 blir jag tvungen, men tills dess tänkte jag envisas… Att gå i pension tycker jag ska bli skittråkigt, men jag har en hel del som jag kan ägna mig åt om de lyfter ut mig i brons från rikspolisstyrelsen.