Ursprungligen publicerad i Digital Life nr 8 2010

Förra månaden berättade vi om hur de tyska pionjärerna i Kraftwerk förlöste syntgenren, hur influenserna förgrenade sig över Europa och hur fascist-chica posörer fick sin egen dansmusik. I syntskolans andra del beger vi oss till de brittiska öarna, där fascinationen för eyeliner och läppstift frontalkrockade med dystopiska framtidsvisioner och modern teknik.

Kraftverk möter punk

Det första steget från disko till modern electronica togs av den italienska demonproducenten Giorgio Moroder. Året var 1977 och låten var I feel love med Donna Summer. Samma år köpte Warren Cann i Ultravox den legendariska trummaskinen TR-77 som kom att dominera ljudbilden på deras legendariska singel Hiroshima Mon Amour. Någonting var på gång.

I takt med att syntarna och trummaskinerna steg i popularitet sjönk de i pris och för amatörmusikerna kom de som en skänk från ovan: den som spelade punk behövde kunna tre ackord – den som spelade synt behövde bara trycka ner en tangent.

Den mörka eran

I slutet av 70-talet var England under stor förändring. Punken började kännas gammal samtidigt som de futuristiska betongkomplexen tornade upp sig i förstäderna. Stanley Kubricks dystopiska mästerverk A Clockwork Orange fångade tidsandan samtidigt som Wendy Carlos fusion av klassisk musik och iskalla moog-syntar förgyllde soundtracket.

Bandet The Future startades av Martyn Ware och Ian Craig Marsch i Sheffield 1978. När de inte kunde hitta någon lämplig sångare föll lotten på vännen Phil Oakey. Inte för att han kunde sjunga utan för att han såg helrätt ut med nästintill parodiska sidecut och nattsvart eyeliner.

Bandet, som snart bytte namn till The Human League, tog attityden från punken men placerade den i en ny, futuristisk kontext. Influenser kom från Moroders Donna Summer-produktioner, men också från J.G. Ballards roman Crash – en dystopisk roman förlagd i en nära framtid om folk som blir sexuellt upphetsade av bilolyckor. Till skillnad från Kraftwerk ville The Human League inget hellre än att vara ett popband. Dessvärre misslyckades de kapitalt med att ta sig in på topplistorna…

Samtidigt började allt fler band anamma den nya elektroniken, alla med liknande motiv och influenser. Cabaret Voltaire experimenterade med industriella tongångar, Orchestral Manoeuvres in the Dark släppte skivan Oranisation och plötsligt hade Joy Division tagit in en Transcendent 2000.

Det var bara en tidsfråga innan någon skulle nå ut till den stora publiken.

De nya romantikerna

Londonkillen Gary Numan var den första att slå igenom, ofta exemplifierat med hans första framträdande i det brittiska tv-programmet Top of the Pops. Sminkad till perfektion fick han ge skönhetsråd lika ofta som han fick tala om sina musikaliska ambitioner. Albumet The pleasure principle klättrade på listorna men kritikerna var lika skoningslösa som den brittiska musikpressen var hånfull.

För att musiken skulle bli rumsren krävdes en artist med större tyngd.

Passande nog hade David Bowie lämnat Tyskland för att spela in albumet Scary monsters and super creeps. Föga visste han att singlarna Ashes to ashes och Fashion skulle bana väg för en musikalisk inriktning. Plötsligt var ”New Romantic” uttrycket på allas läppar, och även om Bowie skulle förlora sig i ett identitetslöst åttiotal tog en hel generation över hans fäbless för eyeliner och läppstift.

Kännetecknande för musikstilen var den skönhet som växte i David Bowie och Brian Enos moderna ljudlandskap från Berlin-trilogin tillsammans med det androgyna modet som frodades på Londons inneklubbar.

Hemma i Sheffield hade The Human League stora problem. När skivbolaget hotade med att kicka dem på grund av dålig skivförsäljning hade Marsh och Ware lämnat bandet. Phil Oakey var kraftigt influerad av den nya popmusiken och tillsammans med körtjejerna Susan Ann Sulley och Joanne Catherall gick han in i studion för att spela in albumet Dare.

Det legendariska albumet toppade listorna 1981 och singeln Don’t you want me blev en landsplåga i så gott som alla länder. Human League hade feminiserat en tidigare mansdominerade och allvarlig genre – och nu skulle allting vara syntpop!

Sex, fest och glamour

I och med att new romantic-estetiken till stor del kom att handla om det visuella blev många av banden anklagade för att vara ytliga. Birmingham-killarna Duran Duran drog det hela till sin spets och tog hjälp av modedesigners för att odla en framtoning som gick i perfekt linje med den slicka musikstilen. Sex, fest och glamour blev ledord som kom att genomsyra den första halvan av 80-talet. Småkillarna Depeche Mode praktiserade pekfingervalsen som inga andra och ställde upp i fler tv-program än vad de gjorde konserter.

Band som The Human League visade till en början stolthet över att inte använda någonting annat än syntar, men plötsligt hade behovet av att vara ”äkta” luckrats upp. I mitten av åttiotalet, när syntarna hade gått från att vara avantgardistiska experiment till nödvändig rekvisita på de stora popscenerna tyckte utövarna inte längre att de hade någonting att bevisa.

5 måsten i skivhyllan

Orchestral Manoeuvres in the Dark – Organisation 1980

Ett melankoliskt mästerverk som håller än idag. Singeln Enola Gray är inte särskilt representativ för resten av materialet, men oj vad den är bra!

Soft Cell – Non stop erotic cabaret 1981

Främst ihågkommen för Gloria Jones-covern Tainted Love, men guldkornen är många. Marc Almond och David Ball lanserade bandkonstellation som anammades av såväl Yazoo som Pet shop boys och Erasure.

The Human League – Dare 1981

De hade aldrig gjort det tidigare och skulle aldrig göra det igen. När The Human League och producenten Martin Rushent gick in studion den där dagen i mars 1981 gjorde de allting rätt.

Depeche Mode – Speak and Spell 1981

Den lättsamma debuten är inte Depeche Modes största ögonblick, men definitivt deras roligaste. Pekfingervals, trallvänliga melodier och barnslig upptäckarglädje gör att albumet håller än idag.

Pet Shop Boys – Please 1986

Neil Tennant och Chris Lowe hade ambitionen att blanda syntpopen med modern dansmusik. På debutalbumet lyckades de mer än väl, och fem år senare skulle dansmusiken dominera.