Ursprungligen publicerad i tidningen Digital Life

Med sitt nära släktskap till oss människor är det omöjligt att inte älska de lurviga krabaterna när de hoppar mellan trädtoppar, äter bananer och svingar sig i lianer på sitt burdusa, men ack så oskyldiga sätt. Apan på Djungelvrålspåsen, King Kong och Cheeta i all ära – när vi gamers får välja kommer Donkey Kong alltid att vara nummer ett.

Donkey Kong 1981

Sedan urminnes tider har de lärda debatterat fram och tillbaka huruvida det verkligen är Donkey Kong som står där, längst uppe på byggnadsställningen i Shigeru Miyamotos ikoniska arkadspel från 1981 (skeptikerna menar att det i själva verket är Cranky Kong). Just nu struntar vi i vilket. Som plattformsspel betraktat är det nämligen lika banbrytande som det är repetitivt. Att spelet består av några få skärmar som loopas i all oändlighet störde oss inte det minsta när vi ändå aldrig lyckades överleva mer än någon enstaka.

Spelets verkligen stjärna, Jumpman, skulle med åren växa upp, byta namn till Mario och få en alldeles egen spelserie.

Donkey Kong Country 1994

Det skulle dröja många år innan vår favoritapa fick ett eget spel, men nog var det värt all väntan. När hans stora comebackspel visades upp höll vi på att ramla av stolen. Spelet var så snyggt att vi var övertygade om att det var en demonstration av Nintendos beryktade 32-bitarsmaskin, men så var det naturligtvis inte. Som i en masspsykos bestämde vi oss för att älska Donkey Kong Country utan förbehåll och det var först flera år senare som vi skulle inse att spelet var ganska medelmåttigt under den glassigt förrenderade ytan. 

Donkey Kong 64 1999

I Donkey Kong Country fick vi stifta bekantskap med Donkeys brorsson Diddy och det var väl okej. Men när hela släkten ska haka på i Donkey Kong 64 blir det bara för mycket. Det är faktiskt lite för mycket av allting i apfamiljens tredimensionella debut. Inte nog med att alla banor ska spelas igenom med Donkey, Diddy, Tinky, Lanky och Chunky – alla ska de samla obscena mängder bananer. Att Rare tycker att poänglöst samlande är ett exempel på bra speldesign visste vi redan, men det här var ju löjligt! 

Donkey Kong Jungle Beat 2004

Gamecubespelet Donkey Kong Jungle Beat är tveklöst det mest förbisedda spelet i serien – men också ett av de bästa. Att styra Donkey Kong genom att trumma på de tillhörande bongotrummorna är nämligen lika genialiskt som det är roligt. Slå på den vänstra trumman för att gå till vänster, slå på den högra trumman för att gå till höger och slå på båda för att hoppa. Tillsammans med det sanslöst svängiga soundtracket uppstår en rytmfest utan like.

Spelet finns även i en Wii-version, men det är verkligen inte samma sak utan det ihåliga smattret från bongotrummorna.