Ursprungligen publicerad i Digital Life n3 9 2010

För oss som växte upp på 80-talet är minnena från kriget så djupt rotade att vi än idag kan vakna upp, skrikande och kallsvettiga långt innan väckarklockan ringer på morgonen. Kriget mellan syntare och hårdrockare var en psykologisk fejd som inte lämnade något område orört; plötsligt handlade våra musikaliska preferenser lika mycket om politisk tillhörighet, sexuell identitet och klädstil. I den avslutande delen av syntskolan väljer vi att stanna inom landets gränser, hur smärtsamt det än må kännas. 

”Syntmakt – hårdrocksslakt” blev ett mantra bland de fint kammade luggbärarna, väl medvetna om att man på andra sidan barrikaderna skanderade samma slagord fast med omvänd ordföljd. Punken hade slagit igenom på bred front, och nu var det dags att revoltera mot den uppgivet söndertrasade mentaliteten. Kraftwerks skiva The man machine var inte bara stilbildande rent musikaliskt – den fungerade också som en pekpinne för den nya estetiken. Smala slipsar, fina skjortor och välkammade luggar kopierades av internationella förebilder som Philip Oakey, David Gahan och Gary Numan.

Ute i världen var synten ett instrument. I Sverige var det en livsstil, eller åtminstone någonting åt det hållet. Den allmänna ängsligheten som rådde i ämnet har aldrig varit tydligare än när David Gahan och hans Depeche Mode blev intervjuade i nöjesprogrammet Måndagsbörsen 1982. Intervjufrågorna var av tragikomiskt pinsam karaktär, och att David lyckades parera programledarens totala okunskap är ett under. När man ser det dråpliga klippet är det svårt att tänka sig att det redan existerade en vital syntscen i Sverige.

Man kan inte skriva poplåtar på trumset

En del menar att det började 1979 med att Malmötjejen Marina Schiptjenko såg den stilsäkra britten Gary Numan framföra sin hit Cars på tv. Andra menar att det började med att Eddie Bengtsson köpte ett trumset, kom hem från butiken och insåg att man inte kan skriva poplåtar på trumset. Enligt myten bestämde sig Eddie för att byta trumsetet mot två syntar. En till sig själv och en till Marina. Oavsett vilken historia som är den rätta grundades bandet Page (uttalas som frisyren), Sveriges första riktiga syntpopband.

Av den stora massan är Marina Schiptjenko mer känd för sin tid i schlagerflirtande Bodies without organs, medan de inbitna syntkonnässörerna fortfarande håller Page som sina husgudar.

Samtidigt utforskades New Romantic-stilens konstnärliga djup av Lustans Lakejer. Med inspiration från band som Ultravox, Duran Duran och Roxy Music spelade de in singeln Diamanter som snart följdes av det självbetitlade debutalbumet. Den karismatiske sångaren Johan Kinde var en tydlig förgrundsgestalt. Liksom sina brittiska förebilder propagerade han för vikten av ett glamouröst yttre och den flärdfulla estetiken bar frukt. 1981 utnämndes de till Sveriges bäst klädda band av Expressen.

Lustans Lakejer gavs ut på det nystartade skivbolaget Stranded. Skivbolaget, som var en förlängning av Fanzinet med samma namn, kom att bli väldigt viktiga för den elektroniska musikens utveckling i början av 80-talet. På etiketten huserade även Mauro Scoccos band Ratata vars fenomenala singel Ögon av is gjorde sitt för att öka den syntbaserade musikens acceptans i stugorna. Någon som tyckes jobba åt det motsatta hållet var filmskaparen Staffan Hildebrand…

Hundarna brinner

Trots vissa framgångar rådde det fortfarande en ganska stor osäkerhet om vad synt egentligen var för någonting. När samhällsskildraren Staffan Hildebrand skulle ta sig an subkulturella fenomen i filmen G som i gemenskap 1983 kunde han naturligtvis inte blunda för den senaste flugan. De moderna instrumenten hade redan anklagats för att göra klassiskt skolade musiker arbetslösa (vem som helst kan ju koppla in en sladd!) och när dess utövare i Hildebrands film fick representera det själlösa och cyniska i tillvaron staplades så många klichéer på varandra att man kan misstänka att flera av dem uppstod just då.

Förmodligen hade den gode Hildebrand vridit och vänt på några Kraftwerk-omslag men också noterat hur läderkorsetter och hakkorsbindlar förekommit inom desillusionerade punk-falanger i Storbritannien. Utifrån det drog han sina egna slutsatser. Det fiktiva bandet Nürnberg 47 (som i filmen spelas av popbandet Reeperbahn) var uttalade fascister, och med låttitlar som Hundarna brinner var de slagkraftiga som såväl estetisk som polisk provokation. Dessvärre fick verklighetens syntare leva med ett knippe obekväma fördomar i många år framöver.

Den andra syntvågen

I mitten av 80-talet tappade syntmusiken i popularitet och det som var kvar när dansmusiken skördat sina offer var obskyra subgenrer för ljusskygga entusiaster. Men i början av nittiotalet började en andra syntvåg se dagens ljus, åtminstone här i Sverige där skivbolaget Energy Rekords var en drivande faktor.

Ett av de nya banden var S.P.O.C.K (Star Pilot och Channel K). Bandet bildades 1988 av Finn ”Cybernoid” Albertsson och Alexander ”Android” Hofman. Snart anslöt Även Page-sångaren Eddie Bengtsson – och indiesuccén var ett faktum. Bandet hämtade sin inspiration i science fiction-kulturen och i synnerhet Star Treks pyjamasklädda universum.

Samma år startade Richard Johansson och Leslie Bayne syntpopbandet Elegant Machinery tillsammans med sångaren Robert Enforsen. Debutskivan Degraded Faces släpptes 1992 och Elegant Machinery blev snabbt ett av Sveriges populäraste syntband. Dessvärre innebar det inte längre särskilt mycket att vara ”ett av Sveriges populäraste syntband” och efter millennieskiftet pratades det allt mindre om genren. Medan stilar som electroclash andades 2000-tal degraderades simpel syntpop till att vara en skambelagd rest från det förflutna.

Vad hände sen?

Du som har läst tidigare delar i Digital Lifes Syntskola minns säkert att vi påbörjade vår musikaliska resa med musikfestivalen Forever Young som utgångspunkt. Redan då kände vi att det var någonting på gång, och under hösten har det blivit ännu tydligare att syntpopen är på väg tillbaka. Inte minst här hemma i Sverige.

Elegant Machinery återförenades och släppte albumet A soft exchange 2008, Page återförenades och släppte nytt i somras och nyligen meddelade Lustans Lakejer att deras första album på tio år är färdigt för utgivning i januari.

2011 har med andra ord potential att bli det bästa musikåret sedan 1981.

5 måsten i skivhyllan

Adolphson-Falk – Med rymden i blodet 1982

Idag förknippar vi bandkonstellationen Adolphson-Falk med låten Mer jul som fortfarande spelas flitigt på radion när snön faller. Några år dessförinnan handlade deras låtar om radioteknik, astronomi och kosmos

Lustans Lakejer – Uppdrag i Genève 1981

Bandets andra album från 1981 är deras bästa. Det mörka anslaget från debuten var nedtonat och istället fick stiliga melodislingor och texter om hemliga agenter, lyx och vackra kvinnor.

Page – Dansande Man 1984

Först på nittiotalet släppte Page sin första fullängdare, men innan dess hade de släppt flera singlar varav Dansande Man är den mest eftertraktade. Släppt på det egna skivbolaget Eskimo Records.

Elegant Machinery – Degraded Faces 1991

Elegant Machinerys debut är en av den svenska syntpopens bästa skivor. Sången är långt ifrån perfekt men det har vi överseende med när musiken är så briljant.

Tyskarna Från Lund – Metamorphobia 2003

Humorgruppen Varanteaterns bisarra sidoprojekt rör sig i gränslandet mellan träffsäker parodi och studentspexiga fånerier. Skivan är ganska ojämn men Autobahn-parodin E6 är klockren.