Enligt kinesisk astrologi träder vi in i drakens år först 2012, men eftersom vi är ivriga och fullkomligt uppslukade i Dragon Age-hypen kan vi inte låta bli. I spelens värld är varje år ett år av knubbiga antagonister, bevingade hjältar och eldsprutande fantasifoster.

Yorgle, Grundle och Rhindle – Adventure (Atari 2600 1980)

Yorgle, den gula draken är rädd för gyllene nycklar. Den gröna draken Grundle vaktar magneten med sitt liv. Den röda draken Rhindle är snabb och aggressiv. Adventure må ha gått till historieböckerna för spelvärldens första påskägg (ett hemligt rum med texten ”Created by Warren Robinett), men knappast för sina drakar – de ser nämligen ut som ankor.

Singe – Dragon’s lair (Arkad 1983)

Singe är en av spelhistoriens kändaste drakbossar. Quick time event-orgien Dragon’s Lair tog hjälp av avancerad laserdiskteknologi för att måla upp tecknad grafik i bästa Disney-anda. Den tafatte riddaren Dirk the Darings fritagning av prinsessan Dafne må vara en studie i dålig speldesign, men när Singe tornar upp sig med fladdrande grön reptilkropp och rykande näsborrar är allting förlåtet.

Kraid – Super Metroid (SNES 1994)

I det första Metroidspelet var Kraid en ynklig liten krabat, knubbig och osäker till den grad att det nästan kändes genant att mata honom med raketer. I Super Metroid kommer han tillbaka som sitt återfödda jag, två skärmar hög med en drypande coolhetsfaktor. Skjut honom i ögonen så att han gapar, akta dig för plattformarna som skjuts ut ur hans bröst och skjut honom i munnen. Efter fyra välplacerade missiler belönas du med en moderiktig Varia Suit.

Bahamut – Förekommer i samtliga Final Fantasy-spel 

I den arabiska mytologin är Bahamut en väldigt stor fisk. I Final Fantasy är han den legendariska draken som med burdus framtoning har för vana att dyka upp som en objuden gäst när spelets androgyna hjältar tror sig ha läget under kontroll. Ibland kapitulerar han för att ge spelarna en hjälpande hand i framtida strider, men ofta är han bara en överjävlig boss. Som i Final Fantasy VII – där han muterar till Neo Bahamut och slutligen Bahamut Zero.

Bub och Bob – Bubble Bobble Arkad (1986)

I spelvärlden får det betraktas som god kutym att snuttifiera kulturella företeelser för att blidka en yngre målgrupp. Bub och Bob är ett par osedvanligt trivsamma rackare som föredrar att blåsa såpbubblor snarare än destruktiva eldsflammor. Så vitt vi vet är Bub den blå och Bob den röda, men om detta har de lärda tvistat sedan 1986. 

Mecha Dragon – Mega Man 2 (Nintendo Entertainment System 1988)

Den ogenerat färgglade Mecha Dragon står för en av Mega Man-seriens absoluta höjdpunkter. Lika fascinerande som hans uttryckslösa och bindgalna persona är kontexten i vilken han presenteras. När Woodman, Craschman och resten av Dr Wilys hejdukar har fått bita i gräset vet vi nämligen inte vad vi har att vänta. Vi befinner oss på ny, outforskad mark där allt kan hända. Plötsligt far han in från vänster sida av skärmen, jagar oss i vad som känns som en evighet och sprutar infernaliska bollar av eld. 

Spyro – Spyro the dragon (Playstation 1998)

Som plattformshjälte betraktad var den valpiga pojkdraken Spyro ganska otymplig, men oj vilken trevlig kille han var; energisk och nyfiken med oförfalskad lust för livet. För att han inte skulle bli ett med de smaragdgröna gräsvidderna fick han en trendigt lila kulör. Många år senare fick han låna Elijah Woods röst – och då blev han ännu charmigare. Vad gör Spyro idag?

Volvagia – Ocarina of Time 1998 (Nintendo 64)

Redan i Links andra äventyr till Nes dök en tidig iteration av den ormliknande lavareptilen Volvagia upp under pseudonymen Barba, men det var först i Ocarina of Time som denna mytologiska best kom till sin rätt. Likt en vattenorm rör den sig i grottvalvet med sensuell elegans för att stundom hänge sig åt ett Whack-a-mole-influerat attackmönster. Stilpoäng utdelas för dess böljande hårsvall av brinnande eld.