Ursprungligen publicerad i React Magazine #4 2011

Från det tidiga åttiotalets tejpade lugg till teatralisk rymdestetik, kaftaner och new age-romantik har Thomas Di Leva cementerat sin roll som musik­sveriges oförutsägbara kärleks­profet, ständigt uppbackad av välsnidade popmelodier och inspirerande texter.

Text: Henrik Blomgren
Foto: Stefan Andersson / Niclas Brunzell, TV4

– Jag är med min son Cosmo på ett lekland. Det är mycket barn här omkring som stim­mar, stojar och åker rutschkanan, men jag hoppas att vi kan prata ändå, säger han på sitt karaktäristiska Gävlemål. Han skrattar lite försynt samtidigt som han pratar, som om han hade blivit road av sin egen personlig­het.
– Han är tio år nu, så det är väl de sista åren han kan göra sånt här. Sen blir det andra grejer.

Hur fungerar det att kombinera artistlivet med papparollen?
– Det fungerar jättebra. Naturligtvis jobbar jag mycket, men samtidigt har jag ett arbete där han kan vara med väldigt mycket, om han vill. Man kan umgås mycket med varandra.

Vad tycker Cosmo om din musik?
– Han gillar den väldigt mycket. Min nya singel ”Välkommen hem” tycker han är väldigt bra så den har han i sin Ipod.

Plötsligt blir vi avbrutna av ett utrop i leklandets högtalare varpå Thomas skrattar ursäktande. Det är svårt att tänka sig att han i början av karriären fick ta emot glåpord och flygande stenar istället för applåder. Påverkas man inte av sådant?
– Jag tror att det fick mig att inse hur mycket man faktiskt kan påverka med sitt artisteri om man kan orsaka känslostormar och nå in så pass mycket att människor blir så arga. Att framföra en sång är mycket mer än en stunds underhållning för mig.

Du har sagt att din nya skiva ”Hjärtat vinner alltid” handlar om att besegra sina rädslor och våga leva livet fullt ut?
– Jag menar att vi människor många gånger är ganska rädslostyrda. Det behöver inte vara att man är rädd för någonting jätteallvarligt. Man kanske drömmer om att måla, men eftersom man inte törs satsa utbildar man sig till något annat yrke. Det är rädsla för vad som skulle kunna hända…

Vad har Thomas Di Leva för drömmar?
– Jag känner att jag lever min dröm väldigt mycket. Jag har följt drömmen hela vägen. På gott och ont, för det är inte alltid så lätt. Det kan vara lätt att säga att man ska följa sin dröm men om man verkligen gör det kan det bli en väldig utmaning. Man prövas hela tiden, men det gör att man blir starkare.

Fanns det något annat som lockade? Hade du kunnat bli snickare?
– Min pappa är faktiskt slöjdlärare och väldigt duktig på att snickra, men just snickare hade jag nog inte kunnat bli. Jag hade nog kunnat jobba med djur… jag var väldigt intresserad av djur när jag var barn.

På dina nya pressbilder har du helt vanliga jeans på dig. Har du lagt kaftanen på hyllan?
– Nej det har jag inte, men jag kände att jag hade haft jeansen på hyllan så länge. Jag tänkte att de också kunde få vara med på någon bild.

Hur upplever du den respons du får? Läser du alla recensioner?
– Jag läser en del recensioner, men idag funkar det inte som det gjorde förr när recensioner var jätteviktigt. Idag har man kontakt med människor via Facebook och hemsidan. Där får man omdömen direkt från publiken och det är det som betyder någonting i slutändan.

På åttiotalet hade du inte lika stort fokus på andlighet i din musik. Var det någonting som växte fram?
– Jag kände nog att andligheten fanns där, men ju mer jag skrev desto mer nådde texterna in i de andliga dimensionerna av vår tillvaro. Det andliga, det själsliga och det materiella är inte åtskilda saker. Allt samverkar hela tiden. Med andlighet menar jag att det finns perspektiv som har mer med hjärtat och själen att göra, saker som är inpräntade i oss på ett sätt som inte är materiellt; eviga existentiella frågor som ”vem är jag?”, ”varför är vi på planeten jorden?” och ”vad är evigheten?”.

I vilken utsträckning kan du ta hjälp av andligheten när du skriver låtar? Kan du meditera fram dem, eller sitter du och jobbar som folk gör mest?
– Nja, låtarna kommer bara till mig. Jag känner inte att jag gör någonting. När jag ligger och sover, mediterar eller sitter och pratar med någon kan det komma någon låt som vill ha min uppmärksamhet. Då brukar jag åka till studion direkt, eller så går jag undan en stund och sjunger in den i min Iphone.

Hur förenligt är ditt kärleksbudskap med den lite tuffa musikindustrin?
– Jag tycker nog inte att det är så förenligt egentligen. Jag tycker överhuvudtaget att kärleksbudskapet inte är så förenligt med världen som den ser ut idag. Men det gör inte att man inte vill fortsätta försöka. Det var väl Bono i U2 som sa att ”det finns ingen annan misslyckande än att inte försöka.”

Du har hållit på i 30 år och måste ha gjort hur många intervjuer som helst. Finns det någon fråga som återkommer?
– Ofta har man frågat mer om mina kläder eller om hur det är att vara annorlunda, istället för att fråga om min musik. Men jag vet inte om jag är så annorlunda, vem är det som inte är annorlunda i så fall?

Känns det någon gång betungande att behöva leva upp till myten om Thomas Di Leva?
– Jag känner inte att jag behöver leva upp till något myt eller vad folk projicerar på mig. Jag tycker nog inte att jag är någon överhuvudtaget. Att vara en person är en illusion. Om man tittar tillbaka på sitt liv ser man att väldigt mycket har förändrats. Jag tänker att saker för tio år sedan är vad som gör mig idag. Allting är i rörelse och då finns det ingen identitet att leva upp till.

När Thomas blev tillfrågad om han ville ställa upp i ”Så mycket bättre” var han tveksam. Folk i hans omgivning avrådde honom och själv tackade han nej flera gånger. Men till slut blev det en tur till Gotland, någonting han inte ångrar i efterhand.
– Jag är väldigt glad för att jag tackade ja eftersom det blev en av mitt livs största musikaliska upplevelser. Det var härligt att dela musiken tillsammans och umgås på ett djupare plan än att man ses på en TV-show, på en flygplats eller i någon radiokorridor, som man ofta gör med sina kollegor.

Det kändes verkligen som om ni var en stor familj. Kom ni verkligen så bra överens?
– Ja det gjorde vi faktiskt, men jag tror också att artister har en inkännande förmåga. Alla vet hur det är att vara artist och det gör att man behandlar varandra utifrån det. Jag tror att man omhuldar varandra med respekt och värme.

Vilken Di Leva-tolkning berörde dig mest?
– Jag tycker att Petra Marklunds tolkning av Vem ska jag tro på kändes på alla plan. Hon förde in låten i en ny dimension och tog fram allvaret. Man minns låten som väldigt glad med en refräng som sätter sig, men själva texten är oerhört stark och sorglig. Den kom ju till efter Palmemordet. Det tycker jag att hon fick fram väldigt bra. Jag ryser när jag pratar om det!

Varför blev programmet en sådan succé?
– Det fanns mycket värme i programmet, det var bra musik och det fanns en utmaning i att tolka de andra artisterna. Det fanns ett spänningsmoment, men ändå var det varmt och omhullande utan pajkastning och pennalism. Jag tror verkligen att svenska folket har saknat ett varmt program. Det är så jag upplever det när jag går på gator och torg och pratar med folk. Folk stannar mig varje dag och vill prata om programmet.

Du ska ut på vårturné nu i dagarna? Vad har vi att vänta?
– Naturligtvis blir det mycket låtar från nya skivan eftersom jag längtar efter att få spela dem för publiken. Men det blir också välkända låtar som folk alltid vill höra och lite från ”Så mycket bättre”. Det kommer bli oändligt mycket musik!

För många inom alternativrörelsen är 2012 ett väldigt speciellt år. Vad kommer hända? Går jorden under?
– Nej, jorden kommer inte att gå under, men den kommer att fortsätta sin förvandling. Det kommer att krävas mer av de människor i sig själva kommer att ifrågasätta samhällssystemet på ett nytt sätt. Vissa dagar vaknar man upp och känner att ”nu är jag färdig med det här, nu vill jag göra något annat”. 2012 kommer att bli ett sådant år.