Ledartext publicerad i React #5 2011

När jag promenerar till jobbet en tidig morgon går det upp för mig att våren har passerat tämligen obemärkt och övergått i sommar. Ett tillförlitligt tecken brukar vara att det är svårt att föreställa sig samma grönskande miljö i blek och karg vinterskrud, för att inte tala om hur svårt det är att minnas hur stelfrusna fingertoppar kan svida när jag har glömt vantarna hemma i januari.

Jag läser att vissa forskare menar att vår oförmåga att minnas fysisk smärta fyller en viktig funktion, nämligen att vi inte ska bli avskräckta för lätt. I praktiken innebär det att ingen kvinna skulle föda mer än ett barn om det inte hade varit för ovan nämnda tillkortakommande. Jag väljer att applicerar gärna teorin på blåfrusna tår i blöta skor. För vem vill stanna kvar ytterligare ett år på en nordlig breddgrad när ännu en vinter står i beredskap att prygla oss med köldens kalla piska?

Att någon självmant utsätter sig för den typen av väderlek kan låta absurt, men för äventyraren Renata Chlumska är uttrycket “det finns inget dåligt väder…” mer än en sliten fras. På toppen av Mount Everest är det inte bara extremt brant: det är svinkallt, det blåser och det är ont om syre. Men för Renata är det mödan värt. Hon vill maximera sitt liv, bestiga de högsta bergen, resa till månen och testa sin egen förmåga.

När jag intervjuar en person som Renata kan jag inte låta bli att reflektera mitt eget äventyrliga cv. Motsvarande prestation i mitt liv borde vara när jag anländer till kontoret på morgonen efter att först ha gått uppför en backe, nerför en annan, runt ett hörn och över ett övergångsställe. Eller när jag och mina lagkamrater kämpar oss ur ett underläge i onlinespelet Call of Duty. Känslan av att leva ett ganska “minimerat” liv är med andra ord oundviklig.

När jag i ett ögonblick av uppgiven desperation snuddar vid tanken på att sälja mina ägodelar och köpa en jorden runt-biljett för att bestiga de högsta topparna på varje kontinent kommer Ernst Kirchsteiger in i bilden. Även han intervjuad i månadens nummer.

Det är tur att människor som Ernst finns. Han är förvisso ett outgrundligt njutningsorakel, men för honom verkar de största upplevelserna finnas i hemmets lugna vrå, eller möjligen i trädgården. Jag gillar hans filosofi och bestämmer mig för att ansluta till hans läror.

Plötsligt känns ledartexten i React nr 5 som ett litet, men fantastiskt barfotaäventyr