Ursprungligen publicerad i React Magazine nr 6 2011

Efter 25 år som artist känns Lena Philipsson mer relevant än någonsin. Samarbetet med Orup har hon lämnat bakom sig och nu väntar nya utmaningar.

Du firar 25 år som artist i år. Hade du kunnat ana att du skulle få ett sådant genombrott?
– Absolut inte! Vi hade inte så stora drömmar i min familj. Det var mer att man får ta det lite som det kommer och se hur länge det varar. Det dröjde ganska många år innan jag insåg att det gick ganska bra för mig och att jag kanske skulle hänga kvar ett tag. Jag kan fortfarande känna att det är fantastiskt att jag tydligen har en sådan begåvning att jag fortfarande finns kvar.

Att Lena firar 25 år som artist är egentligen en sanning med modifikation. Redan 1982 vann hon som 16-åring talangtävlingen “Nya ansikten” med en egenskriven låt. Snart fick hon en roll i en musikal och två år senare spelade hon in singeln Boy. Men det stora genombrottet fick hon med Kärleken är evig i Melodifestivalen 1986. Den 18-åriga Lena lämnade jobbet på Byggnadskontoret i Vetlanda för att prova lyckan i Stockholm.

Om du kunde resa tillbaka 25 år i tiden och ge dig själv ett visdomsord. Vad hade du sagt?

– Det är svårt… för om en person inte är mottaglig så hjälper det inte vad man än säger. På den tiden var jag ganska ängslig och blyg, men om jag hade sagt “prata mer, slappna av lite och var inte så rädd” hade det inte hjälpt. Jag hade nog sagt “det blir braaa Lena”.

Och visst blev det bra för Lena. Med ett tiotal album och flera framgångsrika krogshower bakom sig har hon utvecklats till en själv­säker underhållare, ständigt på jakt efter nya grepp.

När jag pratar med Lena är det tidig sommar. Singeln Idiot spelas flitigt på radio och runt hörnet väntar både ett nytt album och en ny krogshow.

Hur långt har ni kommit med showen?

– Den börjar ta form. Vi har ett ganska bra hum om vad vi vill göra och vad den ska förmedla för känsla.

Vad kan vi förvänta oss?

– Den heter “En drömshow” och i det kan man tolka in väldigt mycket. När jag håller på med show vill jag göra många olika saker och variera mellan högt och lågt, djupt och ytligt, glatt och sorgligt.

Jag såg att konstnären Ernst Billgren är med på ett hörn. Vad bidrar han med?

– Han är med som kreatör, idéspruta och till viss del som regissör tillsammans med Benke från dansgruppen Bounce. Det är vi tre som sitter och spånar och spaltar upp vad jag kan tänkas hitta på. Vi är alla väldigt intresserade av att tänka i bild och scener så vi har väldigt roligt när vi sitter och pratar.

Du gjorde din första krogshow redan 1991. Hur har ditt uttryck utvecklats sedan dess?

– Under åren som gått har jag utvecklats och lärt mig nya saker hela tiden! Framförallt pratar jag mycket mer idag än vad jag gjorde förr.

Mötet med publiken är någonting Lena ofta återkommer till.

– I början av min karriär tänkte jag att “jag känner ju inte dem, vad ska jag säga och varför ska de lyssna på mig?”. När jag hade blivit äldre och fått barn blev jag lugnare och tryggare i mig själv och då blev det mer naturligt att prata med publiken. Samtidigt hade jag fler år att titta tillbaka på och att kunna dra upp gamla grejer att skratta åt ser jag bara som en tillgång.

Samtidigt har jag förstått att du är väldigt hemlig med ditt privatliv. Har du dåliga erfarenheter från skvallerpressen?

– Jag har aldrig bjudit in till kärleksliv, barn och familj. Det är sån jag är och det känns väldigt konstigt för mig att prata om privata saker med folk jag inte känner. Det är klart att det händer tråkiga saker i den här branschen, men i det stora hela känner jag mig relativt förskonad från skvallerpressen. Det hade kunnat vara mycket värre!

I ett trevande försök att få en inblick i Lenas vardag hänvisar jag till en intervju jag gjorde med hennes man, entreprenören och Odd Molly-grundaren Per Holknekt.

Jag intervjuade nyligen din man Per Holknekt. Bland annat snackade vi om hur tävlingsinriktad han här. Gör ni allting till en tävling hemma?

– Jag kan säga att vi är väldigt envisa båda två. Jag är faktiskt mer tävlingsinriktad än vad man kan tro, men jag väljer ofta att dra mig undan eftersom det väcker någonting i mig!

Att det skulle ligga prestige i att göra en bättre soloskiva än parhästen Orup viftar hon dock bort. Tidigare i vår dök singeln Idiot upp, en modern danslåt signerad Oskar Linnros och Magnus Lidehäll från Maskinen. Kommer fullängdsalbumet gå i samma stil?

– Det tror jag faktiskt inte. Jag trodde det förut, men inte längre. Jag letar hela tiden efter nya människor att jobba med och det har inte varit helt lätt. Jag tycker om att hitta personer som jag kan jobba med lite längre så att man hinner tina upp, lära känna varandra och skratta tillsammans. Jag vill känna teamkänsla istället för att känna mig som en produkt.

Du har synts mycket i schlagersammanhang, men jag har förstått att du inte lyssnar så mycket på schlager. Vad lyssnar du på?

– Jag lyssnar mest på radio och då blir det ofta kanalen The Voice. Jag håller inte på så mycket med att ladda ner musik så jag gör den enkla vägen istället. Jag gillar musik men lyssnar inte så mycket när jag är hemma. Jag tror det handlar om att jag får så mycket intryck ändå.

Hur reagerar du när Dansa i neon spelas på krogen mitt under en blöt utekväll?

– Åh, det gillar jag inte! Jag gillar inte alls att bli uppmärksammad på det sättet när jag går ut. Många tycker kanske att det är kul att spela min musik om jag är ute, men jag säger bara “nej nej nej”. När alla ska peka och titta blir jag generad och vill gå därifrån.

Vad hade du sysslat med om du inte hade blivit musiker?

– Jag gick teknisk linje så jag hade nog fortsatt med att läsa någon arkitektutbildning där jag hade fått rita lite. Jag kommer ihåg att jag funderade mycket på hur mitt liv skulle se ut när jag blev 40. Nu vet jag att det var såhär det blev, men då hade jag verkligen ingen aning.