Foto: Erik Jojsjö

Ursprungligen publicerad i React # 2011

Popgeni, showartist, indiefavorit, sci-fi-nörd, stilikon, schlagerkung… Orup är så mycket att vi inte vet var vi ska börja.

”Orup”, tänker jag med drömsk blick. Det här är riktigt stort. Killen har varit på tv hela min uppväxt och levererat fler svenska popklassiker än någon annan. Säger man Orup förresten? Eller är det Thomas som gäller nu när vi ”känner” varandra? Bäst att jag frågar, bara så att ingenting blir fel.

– Du, det är faktiskt ingen som säger Thomas till mig. Jag reagerar inte ens när jag hör det, svarar han med en släpigt Stockholmsk coolhet som får min nästa fråga att kännas generande tråkig.

Hur många gånger, på ett ungefär, har du fått frågan om varför du kallas Orup?


– Ja du… det är nog lika många gånger som jag har gjort intervjuer. Svaret är att jag inte kommer ihåg. Jag har kallats Orup sedan jag var tio år. Det finns säkert någon historia men den minns jag faktiskt inte.

Har du aldrig varit sugen på att dikta ihop en riktigt bra story?

– Jo då. Det gjorde jag till en början, men snart vecklade jag in mig i så många olika lögner att jag var tvungen att sluta.

Orup började sin musikaliska bana i diskorockbandet Intermezzo i början av 80-talet för att sedan starta experimentella Ubangi tillsammans med Cia Berg. Först 1988 släppte han sitt första soloalbum – ett album från vilket i princip varje låt förärats klassikerstatus. Naturligtvis gjorde Orup succé när han i maj förra året spelade skivan från början till slut på klubben Debaser.

– Jag har en alldeles utmärkt relation till mina gamla låtar. Dels är jag stolt över dem på ett låtskrivarmässigt plan, men även för att de betydde så mycket för svensk musik.

Känner du aldrig att dina gamla låtar står i vägen för dina nya?

– I viss mån står de i vägen, men jag vore väldigt bortskämd om jag sa att jag var missnöjd för att de fanns. Det fanns en period då jag inte kom till rätta med det. Det var mellan 2000 och 2005 då jag också tog en paus för att skriva åt andra. Jag kände att det inte spelade någon roll vad jag gjorde eftersom jag ändå inte kunde konkurrera med mina gamla låtar. Jag känner likadant idag, men idag stör det mig inte.

2006 gjorde du comeback med skivan Faktiskt och plötsligt satt goth-kids och indie-elitister och lyssnade på Regn hos mig. Hur gick det till?


– Jag tror det har att göra med att det hade gått tillräckligt lång tid och då förlorar musik sin grupptillhörighet. När man växer upp är det väldigt viktigt vad man lyssnar på beroende på vilken grupp man vill tillhöra, men när man blir äldre suddas den grejen ut.

Hur lyckas man med konststycket att vara folklig och creddig på samma gång?


– Kanske är det så enkelt att jag själv lyssnar på båda delarna. Dels gillar jag kommersiell, snabbkonsumerad och välgjord popmusik, dels gillar jag det konstiga, spräckta och aparta. Oavsett vad vissa tror gör jag bara musik som jag älskar själv. De gånger jag har försökt lura mig själv och vara spekulativ har det gått åt helvete.

– Just indie-människor är ofta förankrade i den brittiska popmusiken som jag själv uppskattar
väldigt mycket. De har bra koll och vet att mina influenser inte bara är vad som i deras ögon kallas ”simpel popmusik”. En annan sak är att jag är lagom framgångsrik. Är man för framgångsrik är det lätt att man blir ocreddig.

Sedan ett år tillbaka har du ofta nämnts i samma andetag som Oskar Linnros. Kan du förstå liknelsen?

– Till viss del kan jag förstå liknelsen, men jag tycker inte att vi har lika många beröringspunkter som media vill göra gällande. Hans musik är mer experimentell och mer konstnärlig än vad min är. Men jag känner helt klart ett släktskap och tycker att det är väldigt kul att det görs musik på svenska som är bra. Jag tycker det är tråkigt med alla som kör på engelska liksom… det är coolt med svenska! Det är svårare, men också personligare.

När vi ändå är inne på språket är jag bara tvungen att fråga hur han ser på sin engelskspråkiga skiva Orupean Songs (1992) såhär i efterhand?

– Det var ju verkligen ett exempel på någonting som man inte borde göra, men ibland måste man göra saker bara för att få dem ur systemet. Jag hade gjort två skivor och kände mig inmålad i ett hörn. Jag var den där kuliga killen med cowboyhatten och kände att jag ville göra någonting annat. Det var ett larvigt resonemang såhär i efterhand, men så var det.

När jag pratar med Orup är det bara några
dagar innan hans nya album Född i november når butikshyllorna. När vi pratar om den beskriver han låtarna som stora och dramatiska med sentimentala och romantiska texter. Den inbitne Orupkonnässören hajar naturligtvis till. Vaddå sentimentala och romantiska? Orup skriver ju bara cyniska texter om tragiska förhållanden?

Förklaringen ligger i att han den här gången har tagit hjälp av vännen Johan Kinde:

– Det gjorde jag av två olika anledningar. Den
främsta anledningen var att jag var väldigt inblandad
i arrangemangen och då blev texterna lidande. Jag snackade med Johan eftersom jag tycker han är bra med ord, men också för att han skriver texter lite annorlunda än vad jag gör. Jag har vridit och vänt på mina ämnen i en massa år och tyckte det var skönt när någon kunde se det på ett annat sätt.

På tal om texter… Hur kommer det sig att nio av tio Orup-låtar handlar om kraschade förhållanden?

– Det har jag frågat mig själv väldigt många gånger. En lite krystad förklaring är att mina låtar ofta är positiva i melodi och harmoni, och då känns det roligare att skriva texter som rör sig åt andra hållet. Och sen tycker jag att det finns mer dramatik i kärlekens baksidor än i dess framsidor. Det är inte direkt ovanligt inom popmusik.

Vad kännetecknar en riktigt bra poplåt?

– Det är svårt att svara på eftersom det ofta handlar om magkänsla. Men när man hör en riktigt bra poplåt för första gången känns det som om man har hört den förut, men samtidigt låter den inte som någonting annat. Det är en fascinerande kombination.

Känner du själv att du har gjort någon låt som är genuint överskattad?


– Haha… Jag har gjort både över– och underskattade låtar. Överskattade låtar gör man när man är som hetast – underskattade gör man när man inte är som hetast. Jag tänker inte singla ut några speciella låtar, eftersom det är taskigt mot de låtarna… men visst finns de.

En relativt okänd sida av Orup är sci-fi-nörden som tittar på Battlestar Galactica och bär med sig en Buffy The Vampire Slayer-nyckelring. Om jag inte missminner mig har han en dataspelsklan också?

– Jepp! Vi är ett 20-tal som brukar ses på nätet varje måndagskväll. Vi satt faktiskt och spelade Battlefield: Bad Company 2 sent i natt (skratt).

Låt mig gissa! Du spelar som … sniper?


– Nej jag är i princip bara ”medic” … absolut inte sniper! Som medic får man ofta ta det lite lugnare och ta hand om de andra.

I sommar ska du ut på din första soloturné på tio år. På vilka scener gör sig Orup bäst?

– Finns det några festivalscener kvar i sommar tycker jag att de passar mig ganska bra. Jag har ingen stor skara diehard–fans, men det är många som gillar låtarna.