Ursprungligen publicerad i React #10 2011

I slutet av 80-talet erövrade han världen med Army of Lovers. Sedan dess har han upprepat succén åtskilliga gånger med band som Vacuum och Bodies Without Organs. Hösten 2011 står han redo att göra det igen.

TEXT: HENRIK BLOMGREN
FOTO: CARL THORBORG / TTS, ULF BERGLUND / TTVBF

Det finns inga män som är tillräckligt glamorösa och extravaganta i musikbranschen, så den rollen tänker Alexander Bard och Andreas Öhrn ta. De kallar sig Gravitonas, spelar in skivor över Skype, anordnar spelningar tillsammans med fans och bygger upp en egen rörelse. The Tribe of Gravitonas är bandet, fansen, medarbetarna och alla andra som vill vara med i den digitala gemenskapen.

Även om jag i första hand ringer för att prata om Idol 2011 går det inte att blunda för att nöjesproduktionen är den minst intressanta strängen på Alexanders lyra.

Sedan det massiva genombrottet med Army of Lovers i slutet av 80-talet har han gjort sig ett namn som samhällsdebattör, författare och politiker, alltid redo att leverera ännu en kontroversiell knogmacka. Just idag är han lite besvärad över att hösten verkar ha kommit till Stockholm, men i övrigt verkar han vara ganska nöjd över att Gravitonas håller på att slå igenom utomlands.
– Just nu är jag med och startar upp en ny label som heter SoFo Records tillsammans Maria Molin-Ljunggren som hade Lionheart tidigare. Det är en modern poplabel för artister som sjunger på engelska och vill kunna slå igenom internationellt. Jag tror att det är en bra tid nu när det finns så otroligt optimism i musikbranschen, när Spotifyrevolutionen har inneburit mer pengar igen efter tio års svält.

Behöver vi skivbolag 2011?
– Det tycker jag, men idag är relationen mellan artister och bolag mycket ärligare än förr. Man kan signa en artist på en kortare tid för att se om det fungerar utan att behöva sitta i samma båt i fem år. När skivbolagen slipper mellanhänder i form av skivpresserier, lagerlokaler och transporter behöver man bara ladda upp musiken till ett konto. Sedan finns den på Itunes, Spotify och Wimp. Det är så vi jobbar på SoFo Records. När Gravitonas släpper en ny grej finns den tillgänglig för alla fans direkt.

Det är många artister som har kritiserat Spotify för att det är så dålig ersättning. Magnus Uggla till exempel…
– Det kan bero på att hans musik inte är så populär. Han lyckades kanske lura folk att köpa skivor en gång i tiden, men nu måste man vara konstant populär och ha väldigt lojala fans för att det ska fungera. När det är viktigare att få en mängd på lyssnandet kan du inte släppa samma skitmusik som du gjorde förr. Förut kunde man göra ett album med två bra singlar och åtta halvtaskiga låtar. Idag lönar det sig att leverera kvalitet.

Gravitonas har släppt flera EP-skivor och nyligen dök de upp med flera låtar på soundtracket till filmen Jag saknar dig. Men någon fullängdare har det inte blivit:
– Jag hoppas faktiskt att vi inte behöver göra ett album. Det känns inte så intressant längre. Att släppa ett album vartannat år är dödsstöten för artister idag när man måste vara ständigt aktuell. Släpper man istället en EP med fyra eller fem låtar känns det fortfarande som en nyhet. Man kan göra det flera gånger om året och bloggarna kan skriva om det.

I jämförelse med BWO känns Gravitonas musik mer dansorienterad och inte lika lättillgänglig. Kommer vi att få se er i Melodifestivalen?
– Det känns inte som en naturlig grej för Gravitonas. Martin Rolinski passade i Melodifestivalen och det fungerade för BWO, men många av de artister jag har jobbat med skulle inte alls passa i Melodifestivalen. Jag har visserligen inga hang ups på vad man kan och inte kan göra och coolhetsstämpeln skiter jag fullständigt i. Cool blir man på ett enda sätt och det är att ha en egen integritet och stå för sin egen grej. Sen tycker jag ju att det mesta som händer i den svenska indie-världen är piss i alla fall.

När jag pratar med Alexander är det bara dagar kvar innan talangjakten Idol börjar sändas på TV4. Som en av fyra jurymedlemmar har det varit Alexanders uppgift att vaska fram 20 kandidater bland 14 000 sökande.

Var det solklart att du skulle tacka ja till jobbet?
– Nej inte alls. Jag har tackat nej till Idoljury’n flera gånger men den här gången tyckte jag att timingen var bra eftersom det gick att kombinera med SoFo Records och Gravitonas.

Är det sant att du aldrig hade sett programmet när du tackade ja?
– Ja det stämmer. Jag hinner inte titta speciellt mycket på tv och när jag tittar blir det bara nyheter och dokumentärer. Jag hade inte tittat på Melodifestivalen heller om det inte hade varit för att jag har med låtar ibland. Jag är inte målgruppen för den typen av tv. Däremot tycker jag att det är väldigt roligt att jobba med Idol.

Vad kan du säga om årets startfält?
– Det är väldigt annorlunda från tidigare år, det säger alla. Det är mer betoning på personligheter och mindre på rösttalang – det finns andra program som går ut på att man ska sjunga starkt. Vi har varit noga med att det ska vara personligheter som tittarna vill följa även efter programmet eftersom det är den typen av artister skivbolagen vill signa idag. Vi har slängt ut väldigt många som sjunger bra och ser bra ut bara för att de har saknat knock och personlighet.

Är det inte lite kontroversiellt att tala öppet om att man har den inställningen?
– Ja det är kontroversiellt och jag är övertygad om att det kommer bli ett jäkla liv när vi slänger ut folk som publiken tycker är jätteduktiga. Det är TV4 också medvetna om.

På Army of Lovers-tiden gjorde ni en grej att hylla det artificiella. Går den inställningen att applicera på Idol?
– Man kan egentligen göra vad som helst bara man bestämmer sig för vad det är man vill göra och sedan håller fast vid det. Jag föredrar svarta artister som ser ut som affärsmän och jag föredrar vita artister som ser ut som knarklangare. Vita amerikanska killar som spelar rock är det tråkigaste jag vet. Det är extremt förutsägbart och helt ointressant att lyssna på.

När Army of Lovers blev inbjudna till det brittiska musikprogrammet Top of the pops tackade de nej eftersom de förväntades sjunga live. Alexander, Jean-Pierre och La Camilla ville ju mima i sina gyllene toalettborstar:
– Vi lurade ingen genom att mima. Vi hade ju redan sjungit en gång på inspelningen så varför skulle vi sjunga en gång till? Karriären får aldrig någonsin vara viktigare än integriteten.

Hur ser du tillbaka på Army of Lovers-tiden idag?
– Det var kaos. Vi hade inget management och den svenska musikbranschen var inte alls lika professionellt organiserad som den är idag. Vi hade ett management i England som gjorde allt de kunde för att hålla koll på saker men genombrottet gick så otroligt fort. Jag tror att det var första gången en artist gick från ingenting till stor internationell succé på tre månader. Eftersom det var så kaotiskt var det ganska skönt när det var över. Då kunde jag ägna mig åt att skriva låtar och producera.

Jag kan tänka mig att din Idol-medverkan drog till sig en ny typ av sökanden. Dök det upp många med 1600-talsperuker och plastinstrument på uttagningarna?
– Jag vet inte vad som hände på klippbordet, men det är klart att många försökte charma mig genom att kopiera någonting jag gjorde för tio år sedan.

Fungerade det?
– Nej! Jag är naturligtvis inte ett dugg intresserad av sånt. Det är som när folk skickar låtar till mig som de vill att jag ska lyssna på. Jag är lättråkig. Varför skulle jag vilja lyssna på dina låtar? När jag sitter i Idoljury’n på betald arbetstid får du fan söka dit om du vill bli bedömd.

Hur trivs du med att vara en offentlig person?
– Eftersom jag bor utomlands halvtid kan jag åka och gömma mig om det blir jobbigt men så länge jag håller mig innanför tullarna i Stockholm är det ingen större problem. På Södermalm är det så mycket kändisar att ingen lägger märke till en. När man kommer ut på landsbygden är folk ofta väldigt trevliga, men det finns de som saknar omdöme, tar sig friheter och gör saker de inte borde göra.

Vart i världen reser du när du vill komma bort?
– Jag bodde flera år i Berlin och nu är jag mest i Istanbul när jag inte är hemma i Stockholm.

Vad är det som lockar med Istanbul?
– Istanbul är Europas största stad. Det är en gigantisk storstad med ett riktigt storstadsliv och en fantastisk landsbygd runt omkring. Sen är det väldigt stort med elektronisk musik i Turkiet och det gillar jag.

Man hör dig inte prata om influenser särskilt ofta. Vad lyssnar du på?
– Jag slukar all ny pop och all ny rock. Jag slukar listmusik, jag lyssnar på obskyr dansmusik, jag går ut och dansar, jag åker på rave, jag åker till Ibiza, jag åker till London. Jag lyssnar på allt nytt och jag läser musikbransch-tidningar för att jag är intresserad av ny musik. Jag är 50 år gammal men fortfarande väldigt sugen på ny musik och nya talanger. Det är min viktigaste inspiration.

Du har väldigt mycket åsikter om saker och ting. Vad tycker du om ordet åsiktsmaskin?
– Det är ett tråkigt och fantasilöst ord med negativa konnotationer. För det första är människor inte maskiner. Åsikter kommer inte från ingenstans – de är grundade i någonting. Jag tycker om människor som har åsikter och står för någonting. Svenskarna kan tråka ut mig så mycket att jag vill åka härifrån. Folk är så jävla nervösa och rädda för att vara avvikande. Alla köper samma kläder på H&M, alla köper samma möbler på Ikea. Alla hem ser likadana ut och alla klär sig likadant, men ändå tror de att de har en personlighet. Sanningen är att de inte har någon personlighet alls.

På tal om åsikter. Jag vet att du har varit med och startat någonting som heter Liberaldemokraterna. Vad är det?
– Liberaldemokraterna är en rörelse för att driva politisk debatt i Sverige. Det enda liberaldemokraterna lovar var att det ska finnas ett liberalt alternativ att rösta på i valet 2014. Då måste man antingen gå till val själv eller backa upp något annat parti. Just nu är det spännande att se vad som händer i centerpartiet. Om Annie Lööf skulle bli vald till partiledare är jag beredd att ställa mig bakom henne och ge henne en chans. Om vi behöver gå till val kommer det att bli en formell partibildning, men det är inte bara mitt beslut.

Army of Lovers skördade stora framgångar i Ryssland och Latinamerika, BWO hade listettor i Japan och nu klättrar Gravitonas på danslistorna runt om i världen? Satsar du medvetet på utlandet?
– Att säga att jag alltid är större utomlands är fel. BWO var den mest spelade artisten i svensk radio under hela 00-talet och då kan man inte säga att man inte är stor i Sverige. Däremot har alla jag jobbat med breakat utomlands och inte i Sverige, det har du helt rätt i.

Vad beror det på?
– Kanske beror det på att jag är en sådan personlighet som folk inte vill ska lyckas. Typ ”Alexander Bard är en dryg jävel. Han kan vi inte stötta. Nu ska vi hitta någon halvkackig indieprinsessa istället”. På det sättet kan jag känna mig motarbetad i Sverige. Mig spelar det ingen större roll var fansen finns, bara jag har en publik att spela för. Annars hade jag lika gärna kunnat skita i det.