Ursprungligen publicerad i React Magazine #12 2011

Den 22 augusti 1980 bordade Stig-Helmer Olsson och Ole Bremserud planet till semesterorten Nueva Estocolmo. 31 år senare ringer jag upp mångsysslaren Lasse Åberg för att prata om The Stig-Helmer Story.

Lasse Åberg tänker innan han talar. Såvida han inte får frågor som han har fått tusen gånger förut och redan kan svaret på, tråkiga frågor om vilken som är hans favorit i filmsviten om Stig-Helmer. Frågor om hur mycket av han själv som finns i karaktären. Om de hade kul på inspelningarna…

När han svarar på frågor av typen ”var är du idag?” lägger han fram orden eftertänksamt och behärskat. Långsamt och metodiskt:

– Jag är på Gotland där det är dimmigt och mycket svamp.

The Stig Helmer Story har premiär på juldagen. Är den helt färdig eller är det fortfarande jobb med klippning och ljudpålägg?

– Den är helt färdig nu. Vi spelade in den förra hösten.

Är du nöjd med resultatet?

– Ja, den är söt tycker jag. Lite annorlunda. Den är lite mer sentimental i och med att vi gör nedslag i Stig-Helmers barndom och ungdom.

Hur mycket har du hämtat från din egen uppväxt? Är det självbiografiskt?

– Ja det är det så klart. Men det är inte bara min uppväxt… jag tror att många i min ålder kommer att känna igen sig.

Sedan den senaste filmen Hälsoresan har Lasse framförallt ägnat sig åt Åbergs Museum som fyller tio år nästa sommar. På muséet som ligger i Bålsta hittar man bland annat en lekpark med djungeltema, butik och restaurang samt en av världens främsta Disneysamlingar med föremål från 1928-1938.

En sjätte film om Stig-Helmer har varit på tapeten flera gånger genom åren, ofta med arbetsnamnet “En störd nörds börd”. Filmen skulle ursprungligen ha premiär på juldagen 2009 men sköts på framtiden.

Hur länge har du haft planer på att göra en Sällskapsresan-prequel och vad har du stött på för motgångar?

– Jag har haft planer på det sedan förra filmen i stort sett, så jag har duttat med projektet sedan dess.

– Jag kan inte säga att jag har stött på några motgångar. Det har mer handlat om att man går och suger på det lite. Det är egentligen den roligaste fasen. Förarbetet och efterarbetet är ofta roligare än själva filmningen. Den är mest jobbig.

Var det svårt att hitta tillbaka till karaktären Stig-Helmer efter alla år?

– Nej, inte alls. Han ligger så nära mig.

Hur mycket av dig finns i karaktären?

– Utseendet bland annat… och någon slags sävlighet. Han är en lugn typ, lite förundrad över tillvaron.

När jag gick tillbaka och såg den första filmen inför den här intervjun slogs jag av hur Stig-Helmer skulle kunna förväxlas med en så kallad Södermalmshipster. Hur känns det att nörd-idealet blivit trendigt?

– Jag har läst att det är så och det får man väl se som en seger.

The Stig-Helmer Story berättar historien om hur Stig-Helmer Olsson blev som han blev genom att ta oss tillbaka till hans ungdomsår. Lasse berättar att han själv är med i en tredjedel av filmen medan Tobias Jacobsson och Filip Arsic Johnsson porträtterar Stig-Helmer som 20 år respektive 12 år.

Var det svårt att hitta skådespelarna som skulle spela dig som ung?

– Nej det var inte svårt. Nu för tiden kontaktar man en castingbyrå som plockar fram olika alternativ. Sedan tittar man på dem och säger bu eller bä. Vi hittade både den lilla och den stora efter bara några vändor så vi är nöjda.

Jag läste någonstans att du har dubbat deras röster?

– Inte den lilla, men 20-åringen har jag dubbat… vi testade och det fungerade jättebra. Det blir en illusion som förstärker att det verkligen är jag, trots att det är en duktig skådis som heter Tobias.

De tidigare filmerna skildrar samtida fenomen såsom charterresor, segelbåtsromantik och hälsohysteri. Vad hittar vi för teman i den här filmen?

– En återkommande grej i den här filmen är Stig-Helmers förundran över allt som är nytt. Det här med IT och mobiltelefoner och allt vad det är. Han reagerar på det.

Hur hänger du själv med i utvecklingen?

– Inte så bra. Det är därför han inte gör det heller… Jag är lite teknikavvaktande som det heter.

Äger du mobiltelefon?

– Jo, jag fick en mobil av dottern förra året… så det har jag faktiskt.

Hur är det att göra film med den nya tekniken? Jag kan tänka mig att det har hänt en hel del på den fronten?

– Det har hänt väldigt mycket, men vi använde faktiskt riktig film även om det håller på att dö ut. Nu görs det film med mindre kameror och digitalteknik, men vår fotograf Mats Axby tyckte att det skulle vara häftigt att använda riktig film av nostalgiska skäl. Däremot är redigeringen helt annorlunda. Förr var det ett riktigt hantverk när man klippte och tejpade rent fysiskt. Nu går det blixtsnabbt i digitala redigeringsprogram.

Vi vet att Jon Skolmens karaktär, norrmannen Ole Bramserud, är med i filmen. Dyker det upp några andra karaktärer från de tidigare filmerna?

– Det dyker upp några gamla karaktärer i väldigt små roller, mest för att roa oss själva. Lasse Haldenberg som var min arbetskamrat på brödrostfabriken är med, Sven Melander gör en ett litet inhopp och Claes Månsson gör en kortis.

I samband med den nya filmen passar man på att släppa en bok och ett soundtrack:

– Boken sammanfattat alla de filmer som går under paraplynamnet Sällskapsresefilmerna. Den innehåller bakombilder, teambilder och inspelningsbilder, anekdoter, fakta och en liten resumé.

Lasse fick sitt stora genombrott som manusförfattare och regissör med filmen Repmånad 1979. Hans karaktär Helge Jonsson är i mångt och mycket en tidig inkarnation av vad som skulle bli den folkkära karaktären Stig-Helmer. När Sällskapsresan hade premiär den 22 augusti 1980 var succén ett faktum. Även om filmkritikerna var negativa lockade filmen otroliga 2,8 miljoner biobesökare.

Hur fick du egentligen idén till den första filmen?

– Anledning till att filmerna är gjorda är att jag hade ett väldigt bra samarbete med producenten Bo Jonsson. Vi diskuterade hur man skulle kunna göra en så kallat ”bred” film utan att den blev korkad. Jag hade själv varit med i en film som heter “47:an Löken blåser på” som var som ett taskigt seriemagasin. Vi kom på att vi skulle ägna oss åt massrörelser och skrev vi ner några stycken. Bland annat Sällskapsresan.

Så ni hade idéer till flera filmer redan från början?

– Ja vi hade några tänkbara ämnen. En del har vi använt och en del har vi inte använt.

Vad har du för förhållande till de gamla filmerna idag? Är du mer nöjd eller missnöjd med någon?

– Nej, det kan jag inte säga. Jag ser mer holistiskt på det. Jag ser inte bara filmer, jag ser tidiga morgnar i Verbier när vi åkte med första liften till inspelningsplatsen, tidigare morgnar när vi åkte ut i Skärgården och skrämde upp ejdrar och så vidare. Jag har svårt att se filmerna bara som filmer.

När man ser de första filmerna får man känslan av att ni verkar ha haft väldigt kul på inspelningen. Har det funnits mycket utrymme för improvisation?

– Nej inte alls faktiskt. Det är många som tror det men 99 procent av allt du ser i filmerna är redan skrivet i manus. Man har inte tid att spåna och larva sig på inspelningen. Det är alldeles för dyrt.

Vi som var unga på 80-talet växte upp med Disneytajm och Electric Banana Band, men har barnen någon koll på Lasse Åberg idag?

– Ja det har de. Programmen gick ju på tv förra sommaren så det är inga problem alls. Barnprogram brukar ju återvinnas om de anses vara någorlunda hyggliga. Det tillkommer alltid nya målgrupper, eller vad det nu heter på corporate bullshit-språk. När ungarna kommer till Åbergs Museum känner de igen mig direkt.

Är sagan om Stig-Helmer Olsson avslutad nu eller kan det bli fler filmer?

– Det vet jag faktiskt inte. Jag har inga funderingar på att göra ett bokslut, men om vi får en jättebra idé som hade varit kul att jobba med hade det kunnat trigga igång någonting.

Kanske om tio år?

– Haha. Åttioårskrisen kanske…