Ursprungligen publicerad på http://www.digitallife.se

Example är redo att erövra världen

2011 var ett bra år för den brittiska rapparen Elliot John Gleave, mer känd som Example. Singeln Changed the Way You Kiss Me gick rakt upp på den brittiska singellistans förstaplats och med albumet Playing in the Shadows befäste hans sin position som ett av de tyngsta namnen på den europeiska dansscenen. Det senare kan han själv intyga:

– Hemma i London blir jag stoppad av fans trettio gånger om dagen. Det är typ jag, Dizzie Rascal och Tinie Tempah som är de stora namnen inom genren, säger en tillsynes nyvaken Example på bred cockneydialekt när jag träffar honom längst bak i den parkerade turnébussen. Utanför på kajen står en ensam autografjägare och kastar lystna blickar mot de tonade rutorna, men i övrigt är uppståndelsen minimal.

Hemma i England spelar du för 15 000 galna fans varje kväll. Hur är det att spela på små ställen igen?

– Alltså, det påminner mig om att jag fortfarande måste anstränga mig och jobba för min framgång. När jag är hemma i Storbritannien är det lätt att jag blir för bekväm. Det här är min första Europaturné och man måste börja någonstans.

Att det har gått trögt i Skandinavien förklarar han med att vi redan har så bra artister här och att vi helt enkelt inte behöver honom. Med en lätt suck berättar han att de bara har sålt 150 biljetter inför kvällens spelning. Det är sämre än både Köpenhamn och Oslo.

– Men jag tycker att det är fantastiskt vackert här, säger han och tittar ut över Riddarfjärden.

Låten You Can’t Rap på din första skiva handlar om hur du fick kämpa för att få ett erkännande som rappare. Hur reagerade dina fans när du plötsligt började göra dansmusik?

– Alltså, det albumet kom ut för mer än fem år sedan… Visst var det en hiphop-skiva men jag tror aldrig att jag hade några riktiga hiphop-fans. Det var mer tonåriga killar som kände att de kunde relatera till mina texter eftersom jag var en outsider.

På vilket sätt var du en outsider?

– Var man en vit kille från London som rappade så vara man en outsider. Jag var ingen knarklangare, jag var inte kriminell och jag hade aldrig varit med i något gäng. På den tiden brukade jag ifrågasätta om det verkligen var okej att jag rappade, men idag finns det många rappare som inte är gangsters.

Hur viktigt är det att bli accepterad av scenen?

– När man är tonåring är man besatt av att bli accepterad. Nu är jag 29 och nu bryr jag mig bara om att göra bra musik. Jag struntar i vad hiphop- eller dubstepscenen tycker. Om de gillar musiken är det bra, men om de inte gillar den kommer jag att lyckas ändå.

Vad är det som styr din musikaliska utveckling?

– Mitt första album var hiphop eftersom allt jag kunde var hiphop. Mitt andra var mer elektroniskt eftersom jag experimenterade med ett nytt sound. Mitt tredje album blev en blandning av rave och dubstep med mycket sång. Mitt kommande album är mer rock, grunge och metal.

När Elliot pratar om sitt kommande album är det med oförfalskad entusiasm. Han gestikulerar vilt och spottar ur sig producentnamn som om de hade varit svordomar i en rap-text.

– Benga! Laidback Luke! Tommy Trash! Kill the Noise! Dillon Francis! Funk Agenda! Alvin Risk! Det är ett episkt rockalbum producerat av dansartister!

Vad har du egentligen i kikaren för 2012? Ska du ta över världen?

– Nja, det dröjer nog några år till, men just nu vill jag gärna få ett hit i USA där jag just har signat med Def Jam. Men det bästa med mitt jobb är turnerandet. Jag älskar att resa och komma till nya platser.

Elliot lutar sig tillbaka i soffan och fäster blicken någonstans i tomrummet mellan Skeppsholmen och kryssningsfartyget Cinderella.

– När jag kommer till en ny stad ser jag den alltid som en utmaning. Jag vill erövra den.

Detta har hänt:

• 1995 besöker Elliot Sverige för första gången. Hans bästa väns syster har gift sig med en svensk kille.
• 2000 börjar han på Royal Holloway University of London för att studera filmregi. Under studietiden träffade han producenten Rusher som han senare kommer att samarbeta med.
• 2004 bor han i Australien och arbetar med rekvisita till den sista Star Wars-filmen. Mest stolt är han över en laserpistol.
• 2006 blir han signad av Mike Skinners skivbolag The Beats. Låten Vile (som är ett svar på Lily Allens Smile) spelas flitigt på radio. I november släpper han albumet What We Made.
• 2008 provar han lyckan som stå upp-komiker i BBC-programmet The Culture Show.
• 2009 får han sin första listplacering. Låten heter Watch the Sun Come Up och kommer från hans andra album Won’t Go Quietly.
• 2011 släpper han sitt tredje album Playing in the Shadows som går rakt upp på den brittiska albumlistans förstaplats. Smutsiga beats och trallvänliga refränger är ett vinnande koncept.