Ursprungligen publicerad i tidningen Digital Life

Med Playstation Classic följer Sony i rivalen Nintendos fotspår och erbjuder en smidig miniatyrkonsol laddad med 20 klassiker från en svunnen tid. Men hade de inte kunnat skrapa ihop ett bättre startfält?

När Playstation Classic utannonserades var det inte svårt att inte dras med i hypen. Med Nes Classic Mini och Snes Classic Mini har Nintendo skapat ett sug efter lättillgängliga nostalgifester – och med tanke på hur många av oss som växte upp med Sonys första spelkonsol var det bäddat för succé.

Skön retrokänsla

Nu är Sony Playstation Classic här och den känns precis som man vill att en minikonsol ska kännas, det vill säga precis som originalet men i ett behändigt format och utrustad med hdmi-utgång. De fullstora handkontrollerna ligger lika bra i handen idag som när Playstation släpptes i Sverige hösten 1995.

Det är inte bara konsolens fysiska storlek som för tankarna till Nintendos minikonsoler utan även själva handhavandet. Du har en meny där du kan välja spel och kan när som helst gå tillbaka till denna meny genom att trycka på reset-knappen. Men utöver möjligheten att när som helst spara ditt spel lyser de extra funktionerna med sin frånvaro. Vi hade till exempel inte tackat nej till att kunna öka farten på emuleringen för att “spola förbi” tradiga partier eller lägga på crt-filter för en mer autentisk upplevelse.

Många av klassikerna saknas

En spelkonsol är aldrig är bättre än sina spel och just spelen är det största problemet med Playstation Classic. Visst är smaken som baken och visst är det svårt att vara alla till lags, men att en Playstation-samling utan Tomb Raider, Crash Bandicoot, Spyro, Wipeout och Gran Turismo saknar några väsentliga grundstenar är ett obestridligt faktum. Det var i mångt och mycket de spelen som definierade Sonys intåg på konsolmarknaden och att inte inkludera dem är som att sätta ihop en Nintendosamling utan inslag av Mario och Zelda. 

Med det sagt är det bara att dyka ner i de spel som faktiskt finns på konsolen, och visst finns det några riktiga guldkorn i högen. Hideo Kojimas stilbildande spionäventyr Metal Gear Solid är alltid värt en genomspelning, Final Fantasy VII är ett av de bästa rollspelen någonsin och även om det första Resident Evil-spelet har åldrats med allt annat än värdighet är det ett fascinerande tidsdokument.

Resten av spelen då? Nja, de är åtminstone inte lika självklara. Ett tidigt Persona-spel kan säkert roa någon, Wild Arms betraktas i vissa kretsar som en bortglömd rollspelsklassiker, Oddworld: Munch’s Oddysee har med åren uppnått kultstatus och om du lade hundratals timmar på Tekken 3 när det begav lär du inte avstå från ett återbesök.

Föråldrad grafik

Efter att ha tillbringat några kvällar i konsolens sällskap kan jag dessvärre konstatera att jag inte har haft lika kul som jag trodde att jag skulle ha. Att ge sig in i de bästa spelen kräver både tid och tålamod, medan de mer lättillgängliga spelen är mediokra som bäst. Medan pixelperfekta plattformsspel från tidsperioden kan få det att vattnas i munnen har de polygonbaserade spelen från mitten av 90-talet åldrats desto sämre. Just det har nog aldrig varit tydligare än när jag spelar Destruction Derby på en 65-tums 4k-tv. Det ser knappt ut som ett spel, så fult är det.

Ospelbar är även förstapersonsskjutaren Tom Clancy’s Rainbow Six, helt enkelt för att man har skickat med den allra första versionen av handkontrollen, som saknade analoga spakar (alla som någon gång provat att skjuta terrorister i förstapersonsperspektiv med ett digitalt styrkors vet att det är ungefär lika tillfredsställande som att plocka ut disk ur diskmaskinen med bakbundna händer).

Det är väldigt lockande att fantisera om hur oumbärlig en Playstation Classic-konsol hade kunnat bli med en omsorgsfullt kurerad spellista som verkligen gör Sonys triumferande intåg på konsolmarknaden rättvisa. Men i en tid när rättigheter, licensierad musik och planerade remaster-utgåvor sätter käppar i hjulen för den typen av projekt verkar det här vara så nära vi kommer. Det är synd, för i slutändan framstår Playstation Classic mest som ett ganska halvhjärtat försök att tjäna lite snabba pengar på en hype som redan har börjat blåsa över. 

Guide: Är Playstation Classic något för mig?

Eftersom det säkert är många av er som har funderat på att lägga Playstation Classic under julgranen kan det vara hög tid att reda ut exakt hur besviken du kommer att bli.

Du är … 

… en inbiten gamer som har hängt med sedan det begav sig.

Du kommer att älska den lilla konsolen och hur väl man återskapat handkontrollerna, men eftersom du redan äger de få spel du är intresserad av (inte sällan i bättre utgåvor) kommer den mest att samla damm.

… en skön förälder som vill lära dina barn om konsolen som deras mamma och pappa växte upp med.

Platt fall. Barnen kommer inte att vilja ta i det här med tång. Många av spelen är både fula och krångliga.

… en festfixare som vill överraska hela familjen och förgylla mellandagarna med en rejäl dos nostalgi.

Alla kan plocka upp och ha roligt med ett Super Mario eller ett Mega Man. Men för att få ut någonting av spel som Metal Gear Solid eller Final Fantasy VII vintern 2018 krävs det både tid och tålamod. Visst kan ni hoppa in och köra några matcher i Tekken 3, men nöjet kommer inte att vara särskilt långvarigt. 

… en nybliven spelnörd som vill veta var allting började, och eventuell spela ikapp de där klassikerna som alla pratar om.

Nja, på tok för många spel saknas för att historielektionen ska kunna ge dig en rättvis bild av konsolen. Många av spelen finns dessutom att köpa digitalt till Playstation 4.

… en samlare som vill äga både originalkonsoler och minikonsoler – och gärna behåller dem i sin förpackning. Spelen har du såklart redan, i originalutgåvor som du köpt på Ebay.

Klockrent köp! Till och med kartongen som Playstation Classic kommer i är en relik av originalet så på det planet finns det ingen anledning att bli besviken.

Betyg: 3