Ursprungligen publicerad på Pricerunner.se/digitallife
Alla har vi råkat ut för dem – välkomponerade filmtrailers som skruvat upp våra förväntningar inför vad som visar sig vara bioupplevelsernas motsvarighet till ett knytnävsslag i ansiktet.
Star Wars Episod 1: Det mörka hotet
Trailern sa att vi skulle få återvända till en galax långt, långt borta, kantad av episka upptåg och minnesvärda karaktärer. Tuffast av dem alla var den förmodade antagonisten som skymtade förbi med sitt dubbla lasersvärd. En ny Darth Vader?
Vi fick en tafflig cgi-fest som utan någon som helst fingertoppskänsla gav sig på att kombinera handelspolitiskt mumbojumbo med slapstickkomedi. Kampsportspajasen Darth Maul såg ut att ha fått sin ansiktsmålning på ett barnkalas.
https://www.youtube.com/watch?v=bD7bpG-zDJQ
The Matrix Reloaded
Trailern sa att vi skulle få mer av det goda och att våra sinnen ännu en gång skulle vidgas i ett majestätiskt mindfuck-klimax. Varför slåss Keanu mot hundratals Agent Smith-kloner? Vilka är de två albinobröderna? Kommer det här att bli den häftigaste filmen någonsin?
Vi fick en tröttsam och kvasifilosofisk smörja som inte bara lyckades kvalificera sig som en dålig film, utan också smitta av sig på den utmärkta föregångaren. Efter att ha genomlidit de båda uppföljarna kan vi inte se tillbaka på Matrix-serien med annat än avsmak.
https://www.youtube.com/watch?v=kYzz0FSgpSU
Terminator Salvation
Trailern sa att vi skulle få en ny, mörk Terminator värdig det stundande 10-talet. Den som inte fick rysningar när Nine Inch Nails suggestiva The day the world went away övergick i det ödesmättade Terminator-temat hade inget hjärta.
Vi fick ett omdömeslöst överanvändande av Christian Bales nyfunna Batmanröst, ett ointressant explosionsmaraton och – framförallt – en film som fullständigt saknade humor och självdistans.
https://www.youtube.com/watch?v=6GmLfivKQL8
The Spirit
Trailern sa att vi skulle få ännu en uppvisning i stilistisk serietidningsaction i samma klass som Sin City och 300. Att våldsvisionären Frank Miller själv stod som regissör gjorde oss inte mindre nyfikna.
Vi fick en ojämn, osäker och intetsägande film så överspelad och grabbigt obekväm att skämskudden klistrades fast i ansiktet. Oavsett om den försökte parodiera sig själv eller inte så träffade den helt fel. Dunderfloppen var ett faktum.
https://www.youtube.com/watch?v=egvFBZFi0vY
Man of Steel
Trailern sa att vi skulle få en Nolan-tung ”Superman Begins”. De suggestiva kameraåkningarna! Den gåtfulla berättarrösten! Det storslagna crescendot när Stålmannen lämnar jorden som en nyårsraket på steroider! När den köttiga, röda S-loggan materialiserades på bioduken gick det rysningar genom våra kroppar.
Vi fick en långdragen och tröttsam spektakelrulle i grådaskig färgskala. Efter 300, Watchmen och Sucker Punch borde vi å andra sidan ha lärt oss att Zack Snyders filmer gör sig bäst som just trailers.
Henrik Skapare 