Fear betyder skräck, och det var skräck jag ville ha när jag installerade Fear på min dator för fem år sedan. Besviket konstaterade jag att titeln i själva verket var en Tom Clancy-doftande akronym och att spelet egentligen hette First Encounter Assault Recon. Gissa om jag hoppade till när den första skrämseleffekten kom.
Välkommen till en värld av klanderfritt strukna kostymer, regnvåt asfalt och korrumperade snutar. En värld i skuggan av den blomstrande filmindustrin, långt innan CSI gjorde brottsplatsundersökningen till en högteknologisk balett av DNA-strängar, ballistik och kristallklara provrör.
Enligt kinesisk astrologi träder vi in i drakens år först 2012, men eftersom vi är ivriga och fullkomligt uppslukade i Dragon Age-hypen kan vi inte låta bli. I spelens värld är varje år ett år av knubbiga antagonister, bevingade hjältar och eldsprutande fantasifoster.
Ursprungligen publicerad i tidningen Digital Life Med sitt nära släktskap till oss människor är det omöjligt att inte älska de lurviga krabaterna när de hoppar mellan trädtoppar, äter bananer och svingar sig i lianer på sitt burdusa, men ack så oskyldiga sätt. Apan på Djungelvrålspåsen, King Kong och Cheeta i all ära – när vi … Fortsätt läsa Retro: Älskvärda primater
”Red Dead Redemption hade i alla fall hästar…” suckar jag och river motvilligt av plasten. Den medföljande kartan påminner skamligt mycket om den jag redan har över Liberty City, mina tristessknölar aktiveras och allting känns bara sååå 2008.
Vi reser tillbaka till en tid då det faktiskt var kul att tillbringa en dag på stranden.
I fem långa år har vi väntat på att finska Remedy ska klämma ur sig ett spel som kan mäta sig med deras imponerande ljuseffekter. Efter oräkneliga turer av spelmekanisk förädling, skrotade idéer och välregisserat PR-snack är Alan Wake här.
Som du kan läsa i månadens nummer av Digital Life är vi inte särskilt förtjusta i Dark Void, men det finns åtminstone en aspekt av spelet som vi tycker om. En aspekt som hänger på ryggen, ser ashäftig ut och får oss att sväva på kommando. Vi pratar naturligtvis om jetpacket, denna svincoola attiralj som en gång i tiden fick oss att fnysa åt den mark andra människor går på. Vi drömmer oss tillbaka en tid då spelhjältar hade pondus nog att bära upp sina racketryggsäckar.
Det har gått fem år sedan latexninjan Ryu Hayabusa svingade sin första katana i tre dimensioner, klöv våra förutfattade meningar om actionspel och degraderade sina konkurrenter till en klarröd, köttig hög av avhuggna kroppsdelar. Fem år och lika många spel senare är han tillbaka.
Min farmor brukade alltid säga att ”Spel baserade på filmer är ungefär lika välkomna som blödande munsår på höstkanten”. Med denna oskrivna regel i bakhuvudet är det med avsmak jag sätter tänderna i ännu ett spel vars titel innehåller ordet Batman, men oj så fel man kan ha.
Henrik Skapare 