Ursprungligen publicerad i Digital Life nr 2 2013

Jag gillar internet. Det är ett skönt ställe som jag kan besöka oavsett om jag vill vila huvudet eller utsätta mig själv för mentala prövningar. Ibland är det min lekplats och ibland är det min arbetsplats. Det är dumt att klaga, men ibland kan jag bara inte låta bli. Under den sista tiden har jag nämligen blivit gruvligt besviken. Två gånger.

Det började med att jag letade efter den perfekta äggklockan till datorns menyrad. Efter att ha provat några gratisalternativ bestämde jag mig för en avskalad variant som fanns i Apples programbutik. Den kostade 22 kronor, men vill man ha den perfekta äggklockan så vill man.

Efter några dagars användande (jag brukar vrida upp den när jag behöver fokusera på komplexa uppgifter) damp det ner en mjukvaruuppdatering som vände uppochner på tillvaron. Den stiliga minimalismen ersattes av ett pråligt gränssnitt i svart och lila, kantat av blinkande lampor, tokiga jinglar och flashiga funktioner. Får de göra så?

Somliga hade säkert hävdat att jag fick en bättre äggklocka, men inte jag. Jag hade blivit bestulen på en äggklocka och fick börja leta efter en ny.

Jag vet vad ni tänker. Det var bara en fånig, digital äggklocka till datorns menyrad. Värre var det när Google meddelade att de stänger ner sin rss-tjänst Google Reader den 1 juni. För den vanliga användaren är möjligheten att prenumerera på rss-flöden inget måste, men för oss som jobbar med nyhetsbevakning är det fantastiskt smidigt att kunna skala bort allt lull-lull och göra internet överskådligt.

När tjänsten väl försvinner har det med största sannolikhet dykt upp mängder av alternativ, men ovissheten har ändå fått mig att tänka. Det som finns här och är en självklarhet idag kan vara borta i morgon, och det är vi nog tvungna att leva med.